Melflickan

Lördag 15/8 2009 (01:03)

För detta inlägg – som jag är osäker på om jag faktiskt kommer dela med mig av – offrar jag en novell. Inte vilken novell som helst, utan en som jag faktiskt behöver skriva. Jag vet inte om den någonsin blir klar. Kanske får jag tid att placera mig framför mors dator och knappra. I så fall kommer chanserna att skriva ”klar” den öka dramatiskt. Med tanke på att Gabriel är där så verkar utsikterna för att kunna göra det svartna. Stora ovädersmoln i sikte.

För de som tror sig vilja läsa, menar jag. Jag kommer få vara med Gabriel.

Pennan känns ovan i handen, eller så är det handen som känns ovan runt pennan. Jag är trött också, så förbered er på en rörig resa i Mels hjärna. Närmare bestämt i det grå kletet. It’s going to be a bumpy ride.

Man lämnar avtryck överallt. Där man minst anar det.
(Jag såg en flicka – min ålder – idag. Jag satt på bussen, långt fram, och tittade ut genom fönstret. Hon sa hejdå till en kompis som gick på bussen. Kramkram, vi syns snart.
Hon såg rätt alldaglig ut, den här flickan. Ingenting med henne som man fäste sig vid. Så kliver en pojke av bussen. Halvlockigt, brunt (småtrassligt) hår. Bruna. Rätt söt. Ni vet, det där typiska charmtrollet. Det där som flickorna i ungdomsböckerna faller för. Nåväl, vår alldagliga flicka som lyckats med detta kap får syn på honom. Och hon lyser. Jag lovar, hela hon förändras när hon får syn på honom. Förut var hon i svartvitt, nu är hon i färg. Hon blir levande. Hon blir vacker. Ögonen mörknar, glöder, borde bränna hål. EN MAKALÖS KÄRLEK står det i dem. Hur pojken reagerar vet jag inte, han hade ryggen mot mig. De kramas. Flickan ser ut som om hon aldrig vill släppa. Det är som om luften runt om dem vibrerar. När de vänder sig om för att vinka åt vännen på bussen glittrar och glimmar det om dem.

Ärligt talat så har jag aldrig sett det förut. Kanske bara aldrig tänkt på det. Vad vet jag, kanske var de syskon, kanske bara vänner, kanske är jag alldeles för romantiskt lagd idag. Men det kändes inte så.)
Farmor sa en gång till mig att hundar kan känna lukt efter människor och andra djur i många, många år. Att, antagligen så känner Astor (och Mannfred) lukten av farmor och farfar, och deras gamla hundar. Hundar som jag hört historier om, men aldrig träffat.

Men det är inte det jag menar med att göra avtryck. Lukter, fingeravtryck, osv. – Jaja. Nog för att jag skulle vilja ha hundarnas luktsinne, men det är en annan sak. Det är inte det som är!

Att lämna avtryck. Att lämna något som är jag. Men vad är jag då? Det vill jag egentligen inte gå in på. Jag är lättpåverkad, har inga egentliga åsikter… Jag vet inte. Vet inte vad som är jag och vad som bara är vad jag har blivit lärd att tycka och tänka. Har ingen aning. Vill jag ens veta?

Jag skulle vilja vara vacker. Klassiskt vacker. Breathtaking. I alla situationer.

Jag vill vara ren. Vill inte ha alla de tankar jag har. Jag har slängt undan mina resväskor. De var nötta och slitna ändå. Jag är inte intresserad av att låna heller. Inte just nu.

Istället har jag mina böcker. Andras historier. Och musiken. Ett gift i kroppen.

Kakan sa förut att man kan överanalysera allt. Jag tror att jag gör det med mina känslor. Tänker och känner efter så mycket att jag inte vet vad som är sant och vad som inte är det. Jag kan inte sluta heller. Läser in en större mening i saker än vad som egentligen ligger i dem. Gör alltid så.

Det känns som att jag inte kan lita på någon enda människa. Det känns som att vem man än pratar med så kommer den att prata vidare till någon annan. Handlar om planer att träffa någon annan och lämna mig utanför för att slippa mig. Handlar om att lova saker, förklara hur älskad jag är av en, och sedan totalt sälja ut mig.
”Du får det att låta som ett sällskap som springer runt med mantlar och huvor och kallar sig Hata-Elin”. Inte ett direkt citat från Gabriel, för jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa, men något liknande. Men! Det är ju så det känns. Paranoid, bara.

Signe har nog smittat mig via sms. Det känns som om mitt huvud kommer ramla av.

Håll om mig, håll om mig, håll om mig. Släpp mig inte. Tappa mig inte. Jag går sönder om du inte finns här. Rör mig, rör mig levande. Inte så likgiltig! Älska mig lycklig.

Jag blir galen på alla som säger ”jag förstår dig precis” och verkligen inbillar sig att de gör det. De som tror att de känner en utan att ha en aning. En viss sorts klängiga människor klarar jag inte av. De som klänger trots att jag så tydligt säger åt dem att låta bli.
Några andra jag blir galen på är de som kommenterar att man ska göra något annat eller inte har tid att prata med dem med ”Jaja, jag ska inte störa.”. Jag hatar sådant! Herregud, jag förklarar att jag inte kommer ha mobilen i närheten så att de ska veta varför jag inte svarar. Mig kan man inte störa, för om jag inte har tid/lust att svara så gör jag inte det. Jag har tröttnat på att ge ständig bekräftelse och svara ”du stör aldrig”. Lev med det.

Naninani!

Dagens citat?

”You make me dizzy

Running circles in my head” - Breakout, Foo Fighters

Yours

        Truly

   Mel