Melflickan

Onsdag 4/11 2009

Aktiviteten är febril i mitt rum. Pennan raspar mot pappret, skriver av, papper slängs, annat papper sätts in i pärmar, böcker ställs i ordning i bokhyllan, pärmar sorteras, pennor vässas och sudd tar slut. And Sonja go ahead; spread your wings and let them touch the air. Hyllor mäts, utrymmen mäts, tumstockar är bra att ha. Rummet, ja, säkert hela huset, ljuder av rösterna och musiken som finns på Änglarnas Syster – The Soundtrack. Men det är något mer, något annat som också hemsöker rummet och får situationen att kännas alltför välbekant. Det är ett hjärtats raspande mot revbenen, det är jävlajävla hjärtslagen i munmagehals. En doft av wienernougat och oranget nagellack.  Under skrivbordet staplas böcker, hög efter hög, krypa in och krypa ut, lägga största böckerna underst och de minsta överst. Stadigt ska det vara.
För er som inte har räknat ut det, så ska min kära bokhylla få byta plats. Inte så långt, en Mel orkar inte så mycket. Speciellt inte när hon är sjuk. Kistan ska plockas ur (det som verkligen är onödigt) och flyttas på den med. Myggfönstret ska tillbaka till vindsutrymmet det kom ifrån, eller sättas i fönstret. Det är inte riktigt bestämt än. En Signevägg ska skapas, eller ja, åtminstone ett utrymme att fästa upp de flesta av hennes dikter och några av hennes citat. Bilder på Mary ska ordnas, fler bilder på Gabriel (förhoppningsvis) och nedplockning av saker som jag inte vill ha på mina väggar.
Dammsugaren kommer nog också att behövas, men det är en annan historia.
Jag har hittat Annies Avril Lavigneskiva också, den ska hon få tillbaka nästa gång som vi ses. Den lånade jag i… Ehe… Sexan? Kanske. Något sådant.

Jag sitter och läser/skriver av mina gamla KAPOFFskriverier. Skriver av därför att jag hade knögglat ihop och planerat att slänga ett x antal av dem, vilket jag ångrade. Och jag vill inte ha knöggliga papper i min blå pärm. Det blir så… knöggligt då. Det är inte bra. Iallfall, så sitter jag och både skrattar och håller tillbaka tårar när jag läser dem. Dock har alla en och samma röda tråd:
Behovet, och bristen av, uppmärksamhet. Den eviga strävan efter att andra ska se mig. Och det gör mig irriterad. Mycket, mycket irriterad. För jag vill inte vara en sådan människa, egentligen. Vill kunna ignorera bekräftelsebehovet, eller minska det drastiskt. Look in the mirror. Well, you’ve probably got a convenient explanation - called desperation. But look outside your window: Do you honestly believe you’ll have anything to say when they want you to leave? Howlin’ Pelle Almqvist sa något i stil med ”Exploderar av bekräftelsebehov när man kommer in i tonåren… Check” när han sommarpratade i P3 förrförra sommaren (borde det ha varit), om en lista på vad saker som man ska uppfylla för att bli en rockstjärna, eller hur det nu var. Gah, jag måste ha tag på den intervjun på något vis. Den påminner mig alltid så bra om anledning till att jag älskar The Hives och deras musik.
And one day I will say: I want to kiss you, I want to hold you, I want to lift you right up to the sky.

Sonja, i sin lila glitterhatt. “Det var den första, och enda gången de tog min hatt ifrån mig”. Säkert felciterat, men ändå, liksom. Hon som förtjänade sin glitterhatt. Hon som vågade stå upp för den.
Jag tror inte att jag någonsin har träffat på någon som Sonja i verkliga livet. Rättare sagt: jag vet att jag inte har träffat på någon som Sonja i verkliga livet. Ändå har jag fullt med människor som tror sig vara som henne (de vet i för sig inte vem Sonja är, eller, de flesta vet inte vem Sonja är eftersom de flesta av dem inte har läst Änglarnas Syster). Det stör mig enormt mycket.
You won’t be invisable anymore.

Idag, så har Mel gjort syntest för körkortstillstånd. Nu är det bara att skicka in och ta reda på vilka tider och hur lång tid handledarkursen är, släpa med sig far&Maj och gå på den innan jag kan ge mig ut på vägarna. Fast, jag får väl börja på de gamla hederliga ängarna runt omkring här först. Bara för att kunna starta ordentligt. Hoppas att farmors röda lilla pärla startar ordentligt.
Det var matteprov idag också. Ett litet ett. Det räckte och blev över, dock. Jag har seriöst något emot matematik. ”Det är ju bara A-kursen!” . . . JAG VILL INTE VARA MED MERA! Jag är för korkad för det här. Det GÅR inte. Äckliga tal som bara hoppar runt framför ögonen på en. MEN. Det går nog ändå, förhoppningsvis får jag G på det här provet (om inte, så kan jag göra det stora ”riktiga” provet - som läraren kallar det bara för att hon planerade in det och vi krävde två delprov med – också, som är om ett par veckor. Hähä, SUCK THAT, SYSTEMET!) och sen är det bara resten kvar. Det går nog. Jag har ju iallfall Mary, eller Kakan. Det är bra.
Annars idag så..
Totaldissade vi skolmaten (som enligt Evelina både smakade och luktade som toaletten precis efter någon har varit på den, men det vet inte jag eftersom jag aldrig var inne i matsalen när den serverades) och köpte yoghurt och mûsli istället. Hejaheja oss, tycker jag! Och liksom… Det borde inte kosta något med te om man tar med sig egen tepåse, tycker Linnéa. Det tycker Mel med. Annars är ju inte tre kronor sådär jätte-jätte mycket att betala för att få en kopp te med obegränsad tillgång till honung, te och socker. Hähä.

För övrigt, så är Linnéa en sådan där person som jag i hela mitt liv har längtat efter att lära känna. Hon är verkligen speciell. (Och nu menar jag verkligen inte att de andra som jag har lärt känna i skolan inte är det, bara det att Linnéa är speciell på ett… Speciellt sätt. Svårt att förklara!)
Hennes musiksmak är annorlunda, och jag kan säga att det är första gången jag har träffat någon annan med låt av The Everly Brothers på Mp3n, 40-tals strumpbyxor (ni vet, sådana där med söm på baksidan) och som gör en sjal av gamla kassettband. Hela hon har den stilen med allt vad det innebär, som jag så gärna skulle vilja ha om jag nu kunde hålla mig till en speciell stil. Samtidigt så märks det inte att hon har den stilen, på något skumt vis. Hon lyckas alltid ha så olika kläder, och ändå hålla sig inom ramen för ”hennes” stil.
Jag vet inte ens vilken stil jag håller på att försöka förklara här, och det är störande.
Sen ska vi inte glömma att jag är ytterst partisk eftersom jag är helt förtrollad av hennes röda hår och fräkniga kinder, samt den skadligt lena huden på hennes axlar och näsa. Hennes sätt att förklara saker ska vi inte glömma bort. Inte heller hennes flummiga impulser och trevliga utbrott på saker och ting.
Att hon gillar Kent och The Cure är inte ju inte direkt negativt heller. Och resten av hennes musiksmak, eller, den större delen av den, vill jag bara sno åt mig och trycka in i min Mp3. Gosh, jag behöver verkligen köpa ett större minneskort till den.
Jag skulle kunna säga att hon påminner lite om Alicia, men det är något som skiljer väldigt, väldigt mycket mellan de två. Jag kan inte sätta fingret på det, men något är det. Kanske det att Linnéa hatar att läsa, och Alicia älskar det.

Hmmm… Vi har ÄNTLIGEN gått över till Ekonomi på Samhällskunskap A, istället för det där flummiga vad-det-nu-var som vi höll på med innan. Ärligt talat, it freaked me out. Okej att jag är flummig, men det känns.. Skumt när läraren står där framme och säger ”Du är flummig idag, och det är bra.”. Det känns liksom inte rätt. Plus att om någon säger ”begreppet cool” i min närhet så får jag ett nervöst sammanbrott. Snälla, snälla, be mig inte att utvärdera olika ”begrepp”. Jag är rädd att jag förlorar förståndet om jag måste sitta och göra det igen. Blueh, tyck synd om mig. Massamassa synd om mig!

Och sen, så är det väl lika bra att spy ut sig det nu, när det nästan är klart. Fars underskrift sitter på pappret, och nu ska bara rektorns underskrift dit också, och om hon av någon anledning inte skulle… Nej, så ska vi inte tänka.
Nåja.
Jag ska byta från Specialidrott A och B till Hälsoprofil. Det betyder att jag inte kommer ha Hästkunskap och det andra, vad-det-nu-var, på schemat längre, och jag kommer inte att kunna rida på skoltid. Däremot så kommer jag läsa Idrott och Hälsa B, samtidigt som jag läser A-kursen. Hähä. Det är massor av andra ämnen som jag kommer att få läsa också, som jag inte kommer ihåg nu. Ergonomi, tror jag var en av dem.
Problemet är att Friluftsliv och… Något, vad kursen nu hette, redan har slutat. En kurs på 50 poäng. Nödlösningen de knåpade ihop där, är att antingen får jag gå med på den nästa höst, om den går då, eller näst-nästa. Eller så får jag läsa någon annan kurs värd 50 poäng. Det tycker jag låter som en trevlig nödlösning.
It’s a bad habit, picking the wrong battles.
Anledningen till att jag byter är att jag inte kommer kunna gå med i en ridklubb, skaffa mig en häst+tränare, eller på något annat vis lära mig allt det vi ska kunna innan första provet nu i november. Liksom, hej, jag har aldrig hoppat mer än tre hinder. Nu ska jag hoppa bana. Och rida dressyrprogram. Jag orkar inte känna den pressen på mig, för då kommer det verkligen inte att gå. När jag sökte till skolan så sa de att lösningen från ENGY för de som inte hade egen häst eller tränare skulle stå kvar, nämligen att man skulle få chansen att gå på en ridskola på lektionstid på skolans bekostnad. Det blev inte så, och då kommer jag inte kunna uppfylla kursmålen. Jag vill inte få streck på 300 poäng.
I look for moves and I search for breath, and it leaves me thinking about death.

Jaha, det tror jag var nog för ikväll. Nu ska jag fortsätta med mitt städande. För övrigt så kan jag tillägga att jag har fyra brev med frimärken på som ligger här och väntar på att få komma ut i brevlådan imorgon. Det ska ordnas!

Dagens Citat?
””It is as every philosopher from Plato to John Dewey has taught: you don’t go until your number’s up, and when your number’s up, you go!” Gladys snapped her fingers, smiling. To her, this was optimism.
Which is why I’m a fatalist. You can’t quarrel with logic!
And why I’m so good at emergencies. Or was.
It was normal day-to-day I couldn’t play.” – Blonde, Joyce Carol Oates, kap. City of Sand; 1, sid. 35.


Yours
        Truly
   Mel

Måndag 2/11 2009

Här var det livat, ja.

Först tänkte jag börja med lite småklagande här bortifrån ödemarken. Som så många gånger förut så är det skolan som är min syndabock. Jag har tänkt på det här en del, och det stör mig.
De pratar om den psykiska hälsan hos dagens ungdomar, att finnas där och stötta om det är något (antingen ge distans någon gång ibland när allt är HEMSKT eller förlänga en sista inlämning, eller fixa in en på psyksamtal), att ”skolan har en viktig roll” och måste ”ta sitt ansvar”. De, det är vuxna inom skolvärlden. Vad mer ska de göra då? Vara uppmärksamma på tecken som vittnar om dålig psykisk hälsa. Dagens ungdomar har ju en förkärlek till att ta ut sina stora sorger fysiskt. Sönderskurna armar är inte speciellt svårt att hålla utkik efter, om ungarna inte har långärmat hela tiden. (Och har de det, så får man väl hitta på en anledning för att de ska dra upp dem. Kladdig kemiuppgift ftw!)
Åsikterna är vitt skilda om skolan gör det de ska, men jag tänkte bara ge mig på min skola nu.
Inte för att det är ett problem - åtminstone inte för mig - hur skolan sköter sin hantering av ”ungdomar med psykisk ohälsa”. Vi har haft samarbetsövningar, pratat om respekt och hela baletten. Stämningen på skolan är den bästa jag någonsin har varit med om på någon skola. Lärarna... Okej, de flesta av lärarna verkar engagerade av sina jobb, och bryr sig om sina elever. Jag vet inte någon som har problem med det jag tänker ta upp, men ändå. Att gnälla är min favoritsysselsättning.

Jag vet ett dussintal olika dieter man kan använda för att tappa vikt fort.
Man kan äta bara äpplen, man kan dricka Varma Koppen och.. Okej, jag ska inte rabbla upp allt man kan tugga i sig. Det skulle ta för lång tid. Andra sätt, gärna kombinerade med dieterna, är att äta vitkål (laxerande verkan), använda laxerande medel, gå/jogga/springa ohälsosamt mycket eller räkna kolhydrater (skrämmande hur påverkad man blir).
Eller, så kan man äta ingenting alls.

Självklart blir omgivningen något skeptisk om man inte äter något, speciellt efter ett tag, då man kommer stapplande som ett benrangel och tackar nej till en enkel sallad. Därför kan man äta för att sedan spy upp det. Innan ska man dricka minst tre glas vatten i snabb takt, det om inte annat får en att bli illamående. Man kan hetsäta för att sedan ”rena sig”, och då har man bulimi.
Jag är trött, och har säkert glömt ett x antal metoder, men det jag vet och har skrivit här, det är i mina ögon inget som de flesta ungdomar vet. Eller, de ungdomar som ligger i riskzonen för att få ätstörningar, kanske jag ska säga. Plus de som har pluggat på biologin ordentligt.
Själv är jag nöjd med min kropp, inte för tjock, inte för smal. Möjligtvis skulle den kunna behöva lite mer muskulatur, men det kan vi ju låtsas att den någonsin kommer att få.. Dock, vissa dagar har jag ingen som helst matlust. Då äter jag inte. Andra dagar gör jag det inte för att det som serveras inte är direkt lockande att stoppa i munnen. Nu pratar vi skollunch, ska ni veta. En del andra dagar har jag inte tid att äta. Det är de dagar jag springer över på Roden eller träffar Gabriel. Eller, tid har jag väl, men jag prioriterar bort det. Äter frukt när jag kommer tillbaka till lektionerna istället.
Det har hänt att jag har suttit utan tallrik vid samma bord som mina kompisar när de äter. Bara varit social. Det har hänt att jag har placerat mig någon annanstans. Bara ätit mackor, eller bara ätit sallad. Och det är jag inte ensam om, jag vet minst en till som gör exakt samma sak.
Skolan jag går på är inte en stor skola. Jag har för mig att vi är 103 elever, allt som allt. Våra lärare äter i samma matsal som oss varje dag. Det kan verka långsökt och så, men jag tycker verkligen att de borde märka när en elev inte äter skolmaten en enda dag under en-två veckors tid. Faktiskt. Visst, vi är äldre nu och ska ta ansvar själva, men det är inte vi som sitter där och klappar oss själva på huvudet och tycker att vi tar hand om eleverna på bästa sätt.

F'resten, hur kan man ens tro att det räcker att stå längst fram i ett klassrum och säga ”Ja, och om det är något, om ni mår dåligt eller har problem så kan ni alltid komma till mig.” för att vinna ett förtroende?

Mwehe. Nu har Mel klagat klart. Nu var det dags för resten då.
Det är dåligt med uppdateringar, jag vet. Sorry 'bout that. Jag har skrivit ett antal inlägg som jag inte har velat lägga ut, bara för att de känns för privata och känsliga osv, så jag har struntat i det och så orkar jag inte skriva något nytt. Då blir det som det blir.
För övrigt är Thåströms Höghussång något av det bästa jag har hört. Jag älskar den. Jag grät när jag hörde den för första gången, någon gång på våren förra året. Youtube är underbart.

Det här sportlovet har varit alldeles för händelserikt för att jag ska orka skriva ner det i detalj, men Kakan kom hit på fredagen den 23dje, och bodde hemma hos sina bröder.
På lördagen åkte vi in till Stockholm och träffade Kajsa (Evy), Ylva och Moa. Där blev vi påhoppade av människor i gråa overaller som pratade om jordens undergång, växthuseffekten och att springa runt och vifta med blå skyltar. De kallade sig ”tcktcktck” eftersom ”vår tid rinner ut”. Vi ställde oss frågan om ”i” och ”a” inte finns i framtiden. Besök gjordes på Shock. Sedan försvann vi vidare in på Beyond Retro's nya lokal som ligger mer eller mindre precis bredvid. Det är stort. Och vackert. Mel vill jobba där. Kläderna är kärlek. Det hängde en svart klänning utanför provrummet som skrek ”MEL!” så högt den bara kunde, and who am I to disagree? Det slutade med att jag gick därifrån med den.

Efter det var det dags för glass, och det åts i Gallerian (vid Plattan). Orgasmglass.

Sedan bar det av till Punktshop, sedan till SF på Hötorget, där toalett lånades för att Mel skulle kunna sätta på sig sin vackra klänning. Eftersom kängorna inte riktigt matchade så bytte Mel och Kajsa skor. Mannen på centralen som Mel köpte Situation Stockholm av tyckte att hon var det vackraste han sett på länge.

På söndagen hände inte så mycket, Mel ville egentligen träffa Mita, men mor hade bestämt att vi skulle åka och handla. Sagt och gjort, vi begav oss av till Nacka forum. Där inhandlades en korsett och en tyllkjol. Korsetten köptes på H&M, och det säger väl det mesta om kvalitén. Men den duger, faktiskt.

Måndagen mer eller mindre sovs bort. Ah, härliga, härliga lov.

Sedan blev det tisdag. Mel hade bestämt träff med Fefofolk och Alicia på Centralen. Anledningen? Kakans besök i Sverige, och Marys ankomst till den sköna staden Stockholm. Efter att ha virrat runt bland tunnelbanorna (Alicia åkte från Bergshamra, och då tänker Mel självklart Mörby!, så det blev lite fel) så fotade vi den söta flickan i sin vackra tröja med röd spets. Sedan begav vi oss av, och självklart gick vi ut på fel sida och var tvungna att gå tillbaka genom hela stället för att komma till tågen. Halvvägs ser vi herr Kaka, eller, han ser oss, och så får vi sällskap.

Vi hittade perrongen som det var meningen att Mary skulle komma in på och slog oss ned. Prat om lite allt möjligt följde, när Mary vänligt meddelade Mel om att tåget var försenat. Kakan skickades iväg att möta upp folk och få dem att vänta på oss. Tiden gick, och Mel fick titta lite på Alicias lillebrors mobil. Det var... Intressant. Kan man ju kalla det för. Om man vill. Tiden gick lite till, och det började bli dags för tåget att rulla in på station. Hoppande upp och ner, klappande i händer och allmänt babbel om vilken underbar flickvän Mel har och hur efterlängtad hon är utfördes. En tant stod och småskrattade. Heja henne.

Iallfall, tåget rullade in och Mel hittade sin flickvän. Folk möttes upp och vi begav oss iväg på jakt efter ett café. Café Kladdkakan i Gamla Stan är ett mycket trevligt ställe, med otroligt god varm choklad. Mmmm, grädde. Helt plötsligt ramlade en Miran in också, och det var massamassa skoj. Alicia tillkännagav att hon inte tyckte om HPböckerna och blev kollektivt påhoppad. Stackarn.

Efter ett tag drog vi oss vidare på promenad, och efter SFbokhandelsbesök hittade vi ett nytt café (bara för det är namnet borta) och Miran skulle fika. Alicia skulle träffa människa med katt, och Mel kände att hon inte ville lämna den stackaren helt ensam, så hon försvann upp ifrån källaren där de andra satt. Alltför snart var det dags för Miran att gå, trots att han inte ens fick massage. Mel kände sig lite elak, men löfte om att ses igen gavs. När kattmänniskan hade pratat klart begav vi oss ner till de andra, som hackade stearin och gjorde vita linjer. Det såg.. Sniffigt ut. Mel tog tillbaka SIN kamera från Mary och förevigade folk. Något suddigt, men den var konstigt inställd. Blixt är hemskt!

Snart blev det dags att gå därifrån med, vilket gjordes. Vi drog med oss folk till Beyond Retro, bara för att det är en av de vackraste affärerna någonsin. Butterix är också ett trevligt ställe.

Alicia var tvungen att åka, och Mel följde med henne till tunnelbanan. Sedan insåg hon att klockan var mycket (sex ungefär) och att hemresa måste påbörjas omedelbart, så att hon hann innan busskortet tog slut. Mary och de andra tillkallades, och Mel skulle gå för att möta dem. Hä-hä. Det kunde ju hon få tro. Men bara för att hon gick åt fel håll så kunde hon få en bild på susande Stockholm om kvällen med syster Annies kamera. Och det blev vi glada för, extremt mycket. Eken är en underbar stad som Mel älskar. Hon vill leva där.

Buh-bye sas till folket, och självklart prat om att göra om. Mel&Mary begav sig hemåt med tunga väskor och Prat i munnarna.

Onsdagen var Kakans hemfärdsdag. Vi hoppas att han kommer tillbaka massamassa snart!
Mel&Mary åkte in till Huvudstaden igen, för att gå på Blue Fox. Det gjordes. Sedan hittade vi en underbar skoaffär, full med alla möjliga sorters skor. Efter det travade vi runt lite överallt i hela staden. Mel har ingen aning om vart, men vi hittade ett trevligt bageri med massa goda skorpor och marmelader i. Samt bakverk. Ajdå. Inte bra för Mels plånbok.
Det blev mörkt fort, och alltför snart var det dags för hemfärd. Blä på sånt! Väl hemma bestämde sig Mary för att glo The Omen. Mel satt faktiskt med större av tiden, men när hundarna kom farande så försvann hon snabbt. Samma sak när barnsköterskan besöker sjukhuset. Ut, ut, ut ur rummet. Närapå panik! Men det genomlevdes.

På torsdagen hade vi bestämt att Mel&Mary skulle bege sig hem till Kajsas moster och baka kladdkaka. Sagt och gjort, och nu har Mel åkt Roslagsbanan för första gången i hela sitt liv. Det ni! Det är något att skryta med.
Väl framme byttes skor tillbaka, och Mel älskar sina gamla kängor väldigt mycket. De må vara fula, men de ger henne inga skavsår. Prat och skratt, så klart. Liten unge skickades iväg för att köpa kakao, och senare för att köpa grädde. Tack och lov för barn som gör som man säger! En kladdkaka bakades, och lunch gjordes. Mel ÄGER på att koka makaroner. Det bara är så.
Kladdkakan åts, och efter det så slog tröttheten tag i Mel. Hon trodde inte att hon skulle nana in, men hon fick lägga sig på soffan med filt och... SNARK. Mel var borta i typ.. Två timmar. Ehehehehe. Heja.
Sedan var det dags för kortspel. Bleuh, vi vann egentligen, bara för att vi har världens bästa tecken. Mwahaha! Sedan spelade vi mera kort, och avbokade stallbesök hos Annies medryttarhäst Mozart eftersom Mel började känna sig trött och sjuk. Runt sex var det dags att åka hem, så vi sa buh-bye och gick på Roslagsbanan ännu en gång.

Den hemska dagen Fredag kom, då Mary skulle åka hem. Inte okej! Mel var smällförkyld, och kunde inte följa med Mary och Marykusin runt i stan, så vi följde bara med in till Centralen och väntade vid vad mor kallar Bögringen på Centralen. Mel fick Kentlåt på hjärnan, och efter ett tag blir det faktiskt irriterande att höra Jocke Berg sjunga ”vid ringen på Centralen” om och om och om igen. Tro det eller ej.
Massamassa kramar, sedan sas det KOM TILLBAKA VI SYNS SNART och Mel sprang innan det blev för jobbigt att vara kvar.

De andra två dagarna var relativt händelselösa, Mel låg i sängen eller soffan med Fröken Snabelkotte hos sig och sög på Piggelin (Pigg Elin, ha-ha) eller något annat gott.


Steppenwolf är trevliga att lyssna på. Mycket, mycket trevliga, ska ni veta.
Min far har hyfsat bra musiksmak ändå.

På tal om musik:
Thåström har konsert jagvetintenär
Kent har konsert den 28e som Mel KANSKE kan få biljett till
Och.. Eeehhh. Mel har LOVAT Icka att följa med, så hon får väl göra det. Tokio Hotel spelar i vår. Gissa hur felplacerad Mel kommer att vara?

Och sen tänkte jag tjata om en underbar bok som jag tycker att folk ska läsa. Dagens Citat kommer ifrån den.
Hey Dolly av Amanda Svensson är en bok jag älskar passionerat. Sedan första gången jag läste den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men Dolly har en plats nära hjärtat. Kanske är det allt det cyniska. Språket. Hennes liv. Sättet hon ser på saker. Sättet hon är. Alltihop på en gång. Men hon sitter i min hjärna och planerar att stanna, och på ett plan är det bra. En annan slags styrka, och det kanske är dags för det.

Nåväl, om jag vore du så skulle jag läsa den.

Naninani!

Dagens Citat?
”Så här ligger det till:Jag föddes för att stå rakryggad i cocktailklänning med de största diamanterna runt min hals. Inte för att stå naken med skrynkliga fingrar och tår i ett badrum som luktar kattbajs. Jag föddes för att snorta kokain i alla världens glittrande huvudstäder och gifta mig i Vegas. Jag föddes för att vara groupie på amerikanske rockklubbar eller bli seriemördare. Allt som är dekadent eller glänsande eller farligt eller spännande skapades för mej men här står jag med en pojkvän som ett år efter studenten fortfarande bor hemma och vars definition av lyx och äventyr är en Statoil-cigarr på nyårsafton. Som inte kan låtsas och som dessutom är en känslig och konstnärlig och fin kille som man inte har rätt att klaga på. Ja, jag är jävligt otillfredsställd och det är ett begär mycket större än vad som kan släckas av två fingrar i framstjärten. Förlåt, fittan.
Jag slår bort hans hand, klär på mej och störtar därifrån som jag alltid gör när det kliar för mycket bakom revbenen. Springer i skyhöga klackar så fort att tiaran nästan glider av håret och faller nerför trapporna.” - Hey Dolly, Amanda Svensson, kap. Clueless, sid. 33-34.

Yours
      Truly
  Mel

Tisdag 29/ 9 2009

Det står en flicka vid busshållplatsen. Ganska bredbent, står hon, och ser än åt det ena hållet, än åt det andra. Hennes andedräkt färgar luften vit i små puffar när hon andas. Språngmarschen har tagit ut sin rätt och några svettdroppar smyger fram i pannan. Mot bättre vetande löser hon upp halsduken hon har runt halsen, och skakar till när den första vågen kyla letar sig ner innanför tröjan. Snart har huden vant sig, och hon känner den inte längre. Märker inte att hon hackar tänder, inte heller att hennes fingrar har blivit vita, eftersom hon är fullt upptagen med att bestämma sig för om hon ska gå över vägen eller inte.
Innan beslutet är fattat ser hon en liten filur komma gående vid vägkanten, blå byxor, rosa jacka och rött hår. Det lugnar henne något, eftersom det betyder att bussen inte har kommit än. Avslappnad andar hon ut, och märker för första gången exakt hur kall luften är i hennes lungor, och hur stickande den är mot huden.

De vita fingrarna gnuggas hårt, hårt mot varandra och efter ungefär en halvtimme börjar röda fläckar dyka upp på dem. Boken ligger uppslagen i hennes knä och blicken vandrar slött från ord till ord. Ingenting fastnar, även om Andreaflickans ögon blir sedda igenom för en stund. Det bara rinner av. Till slut ger Mel upp och låter den slitna boken glida ner i väskan. Blicken fästs istället någonstans utanför bussfönstret, på världen som försvinner förbi, och på mobilens display, där sms efter sms dyker upp.

Efter ungefär en halvtimmes bussfärd får hon sällskap i sin lilla bubbla. Det blir babbel, och lite skratt, innan det är dags för avstigning utanför skolan. ”Buh-bye” och ”vi syns” utbyts, innan fötterna hittar sin väg ut på gatan. Även idag så slipper hon bli påkörd, trots att hon för ovanlighetens skull går ensam.

Dagen förflyter lugnt, vid lunch dyker en Melmor upp, lektioner genomlids och snart är det dags för att gå ut och äta. Efter ungefär tjugo minuters promenad på Norrtäljes kyliga gator hittar de ett ställe att tugga mat på. När det är klart beger de sig tillbaka till skolan. Tramptramp.

Föräldramötet ska börja inom en halvtimmes tid, och Mel börjar bli ordentligt nervös. Hon vet inte vad hon ska säga (hon har ett manus i sina händer, men orden vägrar samarbeta, skrattar henne rätt upp i ansiktet och byter plats med varandra medan hon läser), hon vet inte hur många som kommer (ungefär tio föräldrar säger ordföranden) och hon vet inte alls hur hon ska kunna genomföra det hela utan att stamma och staka sig. Tiden går fort, och alltför snart är det dags för mötet att sätta igång.

Rektorns halvtimmetal verkar mycket, mycket kortare. Kanske för att Mel darrar, kanske för att hon är på helspänn. Hur som helst är det hon som först reagerar när rektorn vinkar fram henne och de två andra elevrådsrepresentanterna (ordföranden och vice ordföranden). Väl framme vid scenen ser hon ut över långt fler än tio föräldrars ansikten, andan stockar sig i halsen och hon fingrar nervöst på pappret med de osammarbetsvilliga orden. Kommer på sig själv, och slutar med det. Försöker räkna andetag, försöker räkna får, försöker tänka på vad som helst utanför den lilla matsalen. Skriker låttexter i sin hjärna. Ordföranden börjar med att presentera sig, vice gör också det, och sedan är det Mels tur och hon hoppas att hon hörs ända längst bak. Sedan börjar det på-riktigt. Ord sägs och Mel är inte riktigt där, timar in perfekt och försöker att prata lagom fort, lagom långsamt. Ignorerar rösten i huvudet som säger att hon inte kan, egentligen. Efter bara några minuter är det klart, och det bär av tillbaka till stolarna längst bak.

En snabb rush till busshållplatsen i mörka kvällen får kalla kårar att rinna över hennes rygg. Det går en läskig människa precis bakom henne, men han viker snart av in till en affär. Det är då oron släpper och hon börjar koncentrera sig på världen runt omkring henne. Bilar åker ut och in, några andra människor promenerar i grupp och några stycken utspridda, ensamma som går i samma raska takt som hon själv. Gatlyktorna släpper sitt ljus på marken och hon kan inte låta bli att känna sig speciell varje gång hon passerar en ljuscirkel, en spotlight, precis som hon gjorde när hon var sex år och försökte hålla jämna steg med sin storasyster på hundpromenad. En överväldigande lust att börja dansa och sjunga med i Alice Coopers ”Run down the devil” uppenbarar sig. Men hon gör det inte, sväljer undan, sväljer ner den och går rakt framåt, inga snurrar, inga hopp, inga skutt, inte ens ett skratt faller över hennes läppar. Tungan rör sig därinnanför, formar ord och meningar. Riktigt vettiga sådana och om hon bara fick prata med dig nu så skulle hon kunna ge alla efterlängtade kärleksförklaringar utan att tveka och hon skulle kunna lita på dig, säker på er kärlek, säker på livet men alldeles för snart så får promenaden ett slut, rumpan möter en kall bänk och spänner sig i en omedveten protest.

Dagens Citat?
”Midnight in the subway
She's on her way home
She tries hard not to run
But she feels she's not alone
Echoes of footsteps follow close behind
But
She dare not turn around
Turn around
(turn around)” - Subway Song, The Cure

Yours
      Truly
  Mel

Måndag 21/9 2009


Jahapp.
Dagen börjades med vakning klockan sex, och efter en förvirrad blick på klockan undrade jag varför jag skulle upp så tidigt en sommarlovsdag. HEJAHEJA MEL! Iallfall, så drog jag mig upp och efter två glas saft satte hjärnan igång. Upp och packa skolvsäkan, samt göra ännu en räd efter mina nycklar. Men nä, de är fortfarande försvunna. Frågan är bara var, och vad jag har gjort för att de ska hata mig så grovt.
Maj ringde, och jag var för förvirrad för att fråga om det där jag skulle fråga om, så jag glömde bort det och kommer fortfarande inte ihåg, men det känns som något viktigt...
Duschning hanns inte med, utan jag prioriterade frukost och Gabrielmöte. Massamassa duktig, kände jag mig då.
Alicia kom travandes till busshållplatsen lite sött också, och gjorde Mel massa glad. Hon är söt. Allmänt underbar, helt enkelt.

Väl inne i Norrtälje så kändes det bakom ögonen att idrotten inte var något alternativ om jag vill leka frisk den här veckan, vilket jag vill. Av vilken anledning har jag ingen som helst aning om, men ändå.
Så det var bara att trava iväg till skolan där vi satte oss och försökte skriva något vettigt, och jag har KANSKE kommit på en början på en söt novell, men jag har redan en som jag verkligen vill slutföra, och det betyder att jag kan låta den idén som poppar upp lite då och då mogna på sig och så kan jag använda den till Svenska A sen. För där tränar vi nämligen på att skriva noveller. Gissa om Mel är glad?
"Varför skriver man?
För att släppa ut bilderna och personerna man har i huvudet. De tycker inte om att vara instängda alltför länge, så man måste låta dem komma ut och visa sig lite."
Mel känner att hennes fina svar fick lov att kortas ner lite, för annars låter hon totalt psykopatisk. Och lärarna tror typ redan att hon är helt dum i huvudet, bara för att hon ibland får lust att använda sig av sitt prat om sig själv i tredje person, och barnsliga ord. Man borde kunna göra det utan att de tycker att man är konstig, men nä, tydligen inte.

Annars så gick dagen rätt lugnt till. Jag tvingade Kristoffer (svenskaläraren) att be alla sjunga för Hanna, och hon var tvungen att dra in mig i det hela, så folk sjöng för oss båda två, och det känder som en likvaka. Inte okej! Hade jag fått sjunga, då minnsann... Hähä.
När jag kom hem så blev det middag, och sen ivägfärd till farmor&farfar, för farfar fyllde 76. Farmorbakad tårta, och Mel lovar nästan att hon åt ungefär halva helt själv för att farmor tjatade om att hon skulle göra det. Hon tycker att Mel är för smal. Det kan hon få tycka, för Mel har gått upp massa kilon de senaste månaderna och det finns ingenting alls att klaga på, faktiskt! Däremot behöver vi mer muskler... Joggning, here we come! Men då måste vi ordna med joggningsmusik...
På tal om det, så har jag spräckt hörlurarna som Fluffy gav mig. Hejaheja mig!!

Hmmm... Jag kommer inte på så mycket mer att skriva.
Tänkte börja skriva lite kortare saker, och när jag har tid, lite längre. Bara för att göra som Pratflickan bad mig om och skriva varje dag. För jag har faktiskt nästan-lovat det... Och då är det meningen att det ska hållas!!

Men nu MÅSTE Mel nana.
Så naninani på alla söta människor i världen.

Dagens Citat?
"[Kille springer från stationshållplatsen, tvärsöver Norrtälje bussstation, och stoppar bussen innan den har hunnit komma iväg på-riktigt. Flämtande går han genom gången, mot längst bak. Hans vänner har kommenterat språngmarschen.]
Vän: Var det inte pinsamt?
Löparen: Jo, men jag hann ju. [Ett av världens bredaste, lyckligaste leenden.]"


Yours
      Truly
  Mel

15/9 2009

Jaa.. Då är alltså Mel ett år äldre. Och det är nu drygt två veckor sedan jag skrev sist, eller något sådant. Jag och datum, vi passar liksom inte ihop. Och jag tror att detta får lov att bli ett kort inlägg om presenter osv., och så får ni piska mig om jag inte börjar blogga ordentligt. Låter det som en bra överenskommelse?

Ja. Alltså.
Dagen började med att far&Maj kom upp och sjöng för Mel när hon låg och låtsades nana. Ni förstår, telefonen anföll oss med sitt alarm när klockan var fem. Och de kom upp ungefär tio, kvart över... Astor och Mannfred var med också, och därför blev det massamassa mycket skoj. De blev upplyfta i sängen och Mel fick tre stycken paket kastade på sig. Två av dem var massa små och mjuka, och pappret var massamassa sött med ballonger mot gul bakgrund. Öppning avslöjade att vi hade att göra med strumpor. Massa tack, för vi behöver det verkligen!
Sedan var det alltså dags för det stora paketet. Det var väldigt... Tungt. Så Mel blev väldigt nyfiken, och packade försiktigt upp det. På kartongen var det en bild på en bärbar dator. Men det var grymt länge sedan som Mel ens nämnde att hon önskade sig en sådan, så hon trodde att det var något annat som var inslaget i en sådan kartong. Efter lite hjälp med att bryta sig in i kartongen insåg hon att så inte var fallet. Mel är stolt ägare till en massamassa söt bärbarig, datorig Fröken Snabelkotte! Hon är mycket bekväm att ha att göra med, och verkar tycka om Mel, antagligen för att hon inte har så värst vidare mycket sladdar... Ni vet, Mel är ju ett äkta sladdbarn och allt med sladdar hatar henne. Hon försöker faktiskt att inte hata tillbaka, men vad hjälper det? Inte Mel iallfall, det är ett som är säkert...
Efter att ha kramat och tackat far&Maj konstaterade de att de var tvungna att åka, och det var hejdå på dem. Sedan var det hopp in i duschen för att hinna ta den tidiga bussen och åka och träffa Gabriel. Och när man ska göra det, så vill man helst inte se ut som Mel gjorde innan duschen. Vi hann faktiskt med frukost också, hör&häpna! Det var massamassa duktigt av Mel, tycker hon!
Trots att hon kom iväg tio minuter ”för sent” till bussen, så hann hon med.
Det blev Gabrielträffande och kladdande, om man ska tro på vad StorebrorGud säger, men det ska vi inte. Oskyldiga kyssar räknas inte som kladdande!

Annars idag så har jag fått en novell som handlar om två söta lesbiska människor av StorebrorGud, och 13kr av gubben att köpa glass för, men de ska sparas, massamassa många kramar och grattis av folk (även om människorna i skolan som hade tänkt sig att sjunga totalt kom av sig när Mel massamassa glatt damp ner på en stol i matsalen och flinade ”sjung då! Ställ er upp och ta i!” och inte vågade sjunga så var de massa söta), och sedan när vi kom hem så fick jag brevpapper av Micke (farbror), 400kr av farmor och farfar att handla på bokhandeln för, och en aloeveraplanta av farmor... Det känns som att jag har glömt något, men jag kommer inte på vad och kommer att känna mig otroligt otacksam när jag kommer på vad det är, men det är saksamma, just nu!
Icka pratade om att jag skulle få en present idag, och Fluffy hotade med att kanske ge en. Hur köpt kan en Mel bli på två dagar? Vi får se. Och man FÅR köpa Mel, trots att hon är gratis hela veckan (hela livet).

Ja, nu är det dags att göra annat. Och imorgon kommer ett ordentligt inlägg om saker&ting som händer i Mels värld just nu.

Kram&Gos på er!!

Dagens Citat?
”I don't need
To claim or own you
Or maybe
I would like to
But I need
Whatever side
Of love
Is there” - Send him away, Franz Ferdinand.


Yours
      Truly
  Mel

Måndag 31/8 2009

Igår var det dags för första valpkursen med Mannfred. Det gick sådär. Jag menar, han är valp, vad kan man förvänta sig egentligen? Det blir nog bättre med tiden. Han totalignorerade mig gång på gång, tyckte att skogen var enormt mycket trevligare än godis, trots att han brukar vara helt såld på mat, och pep sig nästan hes i halsen.

Det hela började med att vi kom dit, som det mesta ofta gör, och vi stod utanför klubbstugan en stund. Det var.. Trevligt. Mannfred gömde sig bakom mig och skrek i högan sky när de andra valparna kom i närheten. Han är ytterst feg, vår lilla valp, förstår ni. Sedan gick vi in och fick skriva på lite papper, fick tiderna när träningarna ska vara och allmän information. Någonstans i mitten blir Mannfred tillräckligt varm i kläderna för att göra en djupdykning i handväskan som tillhör människan som sitter bredvid. Skrattande drar hon upp honom och beundrar hans söthet. Snart är han iväg och nosar lite försiktigt på de andra valparna. Kopplet snor självklart in sig i bords- och stolsben, men det trasslade loss sig också. Efter det blev det tråkigt, och pipet satte in. Som tur var skulle vi just gå ut, så tråkigheten hann inte ta över oss.

Väl ute får vi en stund till att rasta och bekanta oss med varandra, och en liten flicka på 7-8 år får hålla i sin morfars hund, som vill leka med Mannfred. Men Mannfred vill inte leka med den hunden, så han snor runt, runt, runt mina ben och skriker högt med svansen mellan benen medan flickan skrattande springer efter med den andra hunden. Vad gör man åt det, egentligen? Jag tog tag i hennes koppel, och höll i hunden samtidigt som tränaren förkunnade att det var dags att börja.
Vi fick ställa upp oss på en rad med hundarna på vänster sida. Helst sittande, men det var okej om de stod upp också, så länge de var på vänster sida. Sedan skulle vi gå en bit framåt, vända oss om och stanna för att sedan gå tillbaka. Mycket roande, de två första gångerna. Den tredje gången ville inte Mannfred vara med alls, för han hittade ett ställe i gräset som luktade otroligt gått. När jag lockade och pockade med godis, snäll röst och bestämd röst så glodde han på mig, självklart på taxars vis. Till slut kom han med, och vi hamnade i ledet igen. Efter det fick vi gå en och en, och tror ni inte att de andra hundarna sköter sig nästan exemplariskt? Självklart faller Mannfred för ännu en intressant fläck och jag finns inte i hans värld. Vad gör man? Jag försökte med allt jag någonsin lärt mig för att få en hunds intresse, men en tax är ju verkligen en ras för sig och ingenting fungerade. När han var klar så tyckte han att det kunde vara okej att följa med mig, kanske mest för att jag ville strypa honom, men ändå.

Sedan fick vi ställa oss i en ring, en ganska stor ring med ordentligt avstånd mellan oss. Och så skulle det promeneras slalom mellan de andra. Det gick faktiskt helt okej, fram till dess att vi var mellan den tredje och näst sista hunden. Då visade sig taxen i honom igen. Han la sig platt på magen och bara blängde. ”Tror du verkligen att jag tänker göra det här? E’ru dum eller?” såg han ut att tänka. Efter ännu lite mer lock och pock så kom han.

Efter det så fick vi leka. Mannfred hittade en liten grå flicka som han fäste sig vid. Det är aldrig riktigt, riktigt roligt att leka kopplad om man är hund, men jag tyckte att de lyckades rätt bra ändå. Medan vi lekte så gott vi kunde, och försökte föra konversation sinns emellan, vilket var otroligt svårt med tanke på mannen med den lilla grå vovven var nyss pensionerad. Jag har liksom inte så mycket att prata om då, det är svårt att komma på saker, så travade tränaren runt och höll i kopplet medan vi skulle göra inkallning på hunden. Hähä. Vi kan ju alltid låtsas att det funkade, eller hur? Mannfred bestämde sig för att skogen var MYCKET trevligare att titta på än mig, vilket gjorde mig något mordisk. Tränaren förklarade snällt att när han tittar bort ”så där” så beror det på att han inte vill att jag ska bestämma över honom. Han vill bestämma själv, och leker ser inte – hör inte. Men jag finns, och till slut upptäckte han det.

Sedan var det dags att gå in igen, för våra små valpar var massamassa trötta. Stackars Mannfred hade till och med tungan utanför mun. Han var nog trött. Men det kunde ju jag få tro, om jag ville. Dock så skulle jag snart bli motbevisad, för så fort vi kom in så blev det så tråkigt, så tråkigt. Han pep, och pep, och pep, och pep… Ja, ni förstår. Och jag kunde inte få honom att sluta! Jag vet inte hur jag ska göra riktigt, för när man säger till, även på skarpen, så piper han bara högre…

Nåja, när vi hade suttit där och pratat ett tag så var det dags att ta farväl. Mannfred och jag gjorde det, och travade sedan ut i skogen. Det var faktiskt riktigt mysigt, fram tills det började knaka mitt ute i ingenstans. Mannfred blev livrädd och satt som limmad vid mitt ben, och jag blev lite orolig själv. Älg? Rådjur? Vad? Sedan såg jag att det var vanliga hederliga svampplockare, men det gjorde inte Mannfred. Och han blev inte lugnad av mina försök att få honom med mig. Så till slut höjde jag rösten och frågade om de inte kunde prata lite, för min lilla hund blev så rädd för dem. Så de sa hej-hej och frågade vad det var för liten sak jag hade som var så feg.

”En liten taxvalp på ungefär tre månader..” svarade jag, vilket fick en av kvinnorna att röra sig ut ur skogen och fram mot oss. En rad ”Ååååh!” och ”Naaaw!” och ”Gud så söt!” följdes av ett ”Men gud, kolla labbarna på ’en! Enorma!” och kvinnan gick ner på knä och överöste lille Mannfred med klappar, som han blev förtjust av. När det var överstökat så fortsatte vi in i stigen, och när det kändes som att vi gått tillräckligt länge och till och med hittat en kantarell så begav vi oss tillbaka. Fel väg blev det, men vi gick tillbaka och hittade rätt, och sedan var vi tillbaka vid klubben bara för att förstå att vi hade missat skjutsningen! Vi skulle nämligen ha fått skjuts av Maries pappa Roffe. Så vad annat än att sätta sig ned och vänta? Efter en sisådär tjugo minuter kom Maj farandes.

Nästa helg ska vi tillbaka för ännu en omgång. Vi hoppas på att allt kommer att gå bra.

Nu ska Mel nana. Naninani på er!

Dagens Citat?

”Varför är du här? Vem är du? Hon kunde höra det låga, dämpade skrattet. Hånfullt manligt skratt. Din sorgliga sjuka kossa.” – Blonde, Joyce Carol Oates, kap. Cherie 1956, sid. 655.

Yours

Truly

Mel

Torsdag 20/8 2009

Hey hey now

Can you fake it

Can you make it look

Like we’ve won

(- Stacked Actors, Foo Fighters)

Återigen dras rullgardinen ner, värmeljusen tänds och Nine inch Nails varvas med Foo Fighters. Mobilen ligger tryggt bredvid och inväntar nästa sms från Mary. Mother Mary comes to me, speaking words of wisdom. (- Let it be, Beatles)

Hjälp mig hjälp mig jag sjunker jag drunknar jag springer springer springer och det är väggar överallt, eller trösklar jag kan inte ta mig ut jag sitter fast rummet fylls med luft jag kan inte andas fick aldrig lära mig det hur älskar man någon rent och vackert går det hur gör man hur gör man hur bör man hur dör man? hur lever lever man ska man få plats i detta lilla är det allt man får nöjd (?) hurdå det har ju inte börjat att finans hur andas man rätt varför blir det fel om man bara tror&hoppas   &   älskar så klarar man det jag vill inte dö ta bort luften jag kvävs

Hjälp mig hjälp mig älska mig

Idag var alltså första skoldagen. Well, it sucked. Mer eller mindre. Jag är inte så mycket för skoldagar utan lektioner. De är rätt tråkiga. Som vanligt blev det massamassa mycket skratt med Angelica. Svenskläraren är fortfarande ägare av ett par vackra ögon.

Nu måste jag nana. Naninani!

Dagens Citat?
”She’s perfect

In the arena of her mind” – Perfect, Alice Cooper.

Yours

        Truly

   Mel

Lördag 15/8 2009 (01:03)

För detta inlägg – som jag är osäker på om jag faktiskt kommer dela med mig av – offrar jag en novell. Inte vilken novell som helst, utan en som jag faktiskt behöver skriva. Jag vet inte om den någonsin blir klar. Kanske får jag tid att placera mig framför mors dator och knappra. I så fall kommer chanserna att skriva ”klar” den öka dramatiskt. Med tanke på att Gabriel är där så verkar utsikterna för att kunna göra det svartna. Stora ovädersmoln i sikte.

För de som tror sig vilja läsa, menar jag. Jag kommer få vara med Gabriel.

Pennan känns ovan i handen, eller så är det handen som känns ovan runt pennan. Jag är trött också, så förbered er på en rörig resa i Mels hjärna. Närmare bestämt i det grå kletet. It’s going to be a bumpy ride.

Man lämnar avtryck överallt. Där man minst anar det.
(Jag såg en flicka – min ålder – idag. Jag satt på bussen, långt fram, och tittade ut genom fönstret. Hon sa hejdå till en kompis som gick på bussen. Kramkram, vi syns snart.
Hon såg rätt alldaglig ut, den här flickan. Ingenting med henne som man fäste sig vid. Så kliver en pojke av bussen. Halvlockigt, brunt (småtrassligt) hår. Bruna. Rätt söt. Ni vet, det där typiska charmtrollet. Det där som flickorna i ungdomsböckerna faller för. Nåväl, vår alldagliga flicka som lyckats med detta kap får syn på honom. Och hon lyser. Jag lovar, hela hon förändras när hon får syn på honom. Förut var hon i svartvitt, nu är hon i färg. Hon blir levande. Hon blir vacker. Ögonen mörknar, glöder, borde bränna hål. EN MAKALÖS KÄRLEK står det i dem. Hur pojken reagerar vet jag inte, han hade ryggen mot mig. De kramas. Flickan ser ut som om hon aldrig vill släppa. Det är som om luften runt om dem vibrerar. När de vänder sig om för att vinka åt vännen på bussen glittrar och glimmar det om dem.

Ärligt talat så har jag aldrig sett det förut. Kanske bara aldrig tänkt på det. Vad vet jag, kanske var de syskon, kanske bara vänner, kanske är jag alldeles för romantiskt lagd idag. Men det kändes inte så.)
Farmor sa en gång till mig att hundar kan känna lukt efter människor och andra djur i många, många år. Att, antagligen så känner Astor (och Mannfred) lukten av farmor och farfar, och deras gamla hundar. Hundar som jag hört historier om, men aldrig träffat.

Men det är inte det jag menar med att göra avtryck. Lukter, fingeravtryck, osv. – Jaja. Nog för att jag skulle vilja ha hundarnas luktsinne, men det är en annan sak. Det är inte det som är!

Att lämna avtryck. Att lämna något som är jag. Men vad är jag då? Det vill jag egentligen inte gå in på. Jag är lättpåverkad, har inga egentliga åsikter… Jag vet inte. Vet inte vad som är jag och vad som bara är vad jag har blivit lärd att tycka och tänka. Har ingen aning. Vill jag ens veta?

Jag skulle vilja vara vacker. Klassiskt vacker. Breathtaking. I alla situationer.

Jag vill vara ren. Vill inte ha alla de tankar jag har. Jag har slängt undan mina resväskor. De var nötta och slitna ändå. Jag är inte intresserad av att låna heller. Inte just nu.

Istället har jag mina böcker. Andras historier. Och musiken. Ett gift i kroppen.

Kakan sa förut att man kan överanalysera allt. Jag tror att jag gör det med mina känslor. Tänker och känner efter så mycket att jag inte vet vad som är sant och vad som inte är det. Jag kan inte sluta heller. Läser in en större mening i saker än vad som egentligen ligger i dem. Gör alltid så.

Det känns som att jag inte kan lita på någon enda människa. Det känns som att vem man än pratar med så kommer den att prata vidare till någon annan. Handlar om planer att träffa någon annan och lämna mig utanför för att slippa mig. Handlar om att lova saker, förklara hur älskad jag är av en, och sedan totalt sälja ut mig.
”Du får det att låta som ett sällskap som springer runt med mantlar och huvor och kallar sig Hata-Elin”. Inte ett direkt citat från Gabriel, för jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa, men något liknande. Men! Det är ju så det känns. Paranoid, bara.

Signe har nog smittat mig via sms. Det känns som om mitt huvud kommer ramla av.

Håll om mig, håll om mig, håll om mig. Släpp mig inte. Tappa mig inte. Jag går sönder om du inte finns här. Rör mig, rör mig levande. Inte så likgiltig! Älska mig lycklig.

Jag blir galen på alla som säger ”jag förstår dig precis” och verkligen inbillar sig att de gör det. De som tror att de känner en utan att ha en aning. En viss sorts klängiga människor klarar jag inte av. De som klänger trots att jag så tydligt säger åt dem att låta bli.
Några andra jag blir galen på är de som kommenterar att man ska göra något annat eller inte har tid att prata med dem med ”Jaja, jag ska inte störa.”. Jag hatar sådant! Herregud, jag förklarar att jag inte kommer ha mobilen i närheten så att de ska veta varför jag inte svarar. Mig kan man inte störa, för om jag inte har tid/lust att svara så gör jag inte det. Jag har tröttnat på att ge ständig bekräftelse och svara ”du stör aldrig”. Lev med det.

Naninani!

Dagens citat?

”You make me dizzy

Running circles in my head” - Breakout, Foo Fighters

Yours

        Truly

   Mel

Onsdag 12/8

Skärmen till min kära dator har bestämt sig för att det är en bra idé att vara helt svart och inte låta mig se vad jag gör. Det är något svårt att skriva blogginlägg då, vilket gör att jag just nu slagit mig ner i sängen med mitt gamla bloggblock. Nostalgi!

Iallfall. Äntligen så har människorna på bokhandeln få tag på färgband till min skrivmaskin. Ni vet, Monika, som man trycker på och så trycker hon bokstäver på pappret. Jag älskar henne. Jag tror att känslorna är besvarade. Men hon har varit instängd i sin väska så länge nu att jag fruktar att hon är något tjurig… Jag får helt enkelt använda övertalningsförmågan Mary har skänkt mig.

I Expressen igår skrev de om mordet på den sextonåriga tjejen i Borås (? Hon som blev misshandlad till döds i skogsdungen vid bussen). Fyra sidor.

De skrev också om prinsessan Madeleines förlovning. Sex sidor.

Och det, kära Solärare, är varför jag mer eller mindre aldrig läser dagstidningarna. Norrtelje tidning prenumererar vi på, och den läser jag ju. Något motvilligt, för det står mest om Norrtäljesaker och det intresserar mig inte.

Nej, de flesta nyheter jag får i mig är från radion. Inte tillräckligt, men ändå.

Enligt Fiskmåsen spelar Marilyn Manson i Stockholm i höst. Relativt billigt. JAG VILL GÅ! Ska ta reda på när och hur mycket det kostar, och övertala far. För – i egenskap av Fiskmåsens älgmamma – borde jag verkligen vara där och dela ut kondomer. Eller hur?

Idag kommer Mel att köpa kinderägg. Fastän hon verkligen inte borde. Hon kommer också att köpa nytt Comviq.

Och lämna tillbaka böcker.

Pratflickan sa någon gång att man måste vara riktigt hög för att kunna uppskatta PLP (Peace Love & Pitbulls) till fullo. On har fel. Det har hon till och med erkänt, när jag beskrev hur de påverkar mig. Nu röstar hon för att någon borde drogtesta mig. Och använda mig som forskningsobjekt.

Dagens Citat?

”I need a new religion

I need a new you

Need a new city

I need a substitute

I need a few injections

I need new chemistry

I need a new prescription

I need a new me”  - Das neue konzept, PLP

Yours

       Truly

  Mel

Måndag 27/7 2009

Idag så försvann Kakan ur Sverige. Hur ska Mel nu klara matten i skolan? Till vem ska hon vända sig med alla sina konstiga frågor? Kakan vet allt. Eller, åtminstone nästan. Och vet han inte så tar han reda på. Massa mycket applåder på Kakan för det, tycker jag!

Okej, vi mailar med varandra. Och vi har varandras adresser. Men, ändå! Sms går massamassa snabbt, och f'resten så har Kakan varit en av de få människor som har skrivit till mig även om jag inte började skriva till honom. Han var för övrigt en enda som brukade vara uppe tidigare om mig på morgnarna, eller, åtminstone den enda som skickade iväg ett "morgon" innan jag hann.

Och, bara för att tjata om det, att tappa kontakten är INTE ett alternativ så det kan vi helt enkelt strunta i. Och ett krav i mailen tycker Mel är att berätta det som vi ändå skulle ha fått reda på om vi hade smsat. Tihi, det kommer att bli massamassa långa mail!
Än har det inte riktigt sjunkit in att finaste Kakan är långt borta. Hela tiden när jag får sms är det fortfarande att det KAN vara Kakan som skriver.... Och så kommer jag på att han inte har några pengar kvar på mobilen. Men jag fick följa med in i Danmark, ut ur Danmark och in i Tyskland iallfall! Det tycker jag var bra. Fast... Det känns ändå som att han kommer hem snart. Saknaden kommer, om ett par två-tre dagar sådär. Och då vill inte Mel vara med alls! Kakan, ordna Internet!!

Tack, iallfall, Kakan, för att du är världens snällaste och finaste Kaka, för att du tycker om Mel och för att du brydde dig om att ringa och säga att ni kommit fram säkert (jag tycker om hur ditt rum ekar). OCH för att du är underbar, för det är du!

För övrigt idag har det inte hänt mycket alls. Eller, jag har tagit upp mina älskade blommor på rummet igen. Okej, okej, nu låter det som att jag har rätt många blommor (åtminstone i mitt huvud), men jag har bara två stycken. Nej, vänta! Jag har fått påök i blomsterfamiljen. Nu har jag en vit pelargon (Gabrielgåva) och två Gosse i båten. Fråga mig inte om den senaste heter så, men jag tycker att nu får den göra det!

Jag tycker att jag kan önska mig blommor i födelsedagspresent. Fast, inget svårskött. Och inte något som behöver mycket ljus, för då går det nog inte. En kaktus eller två vill jag gärna ha.

Spargrisar! Det önskar jag mig också. I alla möjliga olika färger&former!

När Gabriel var här så skulle det lyssnas på musik, och plötsligt blev jag sugen på att höra Skepparn, så Galadriel fick stå ut med att lyssna på min gamla släkting, skrålandes gamla visor på nästan för låg volym. (vi lyssnade där nere, på Far&Majs cdspelare, och då får man inte ha högt på.)

Nu när han har åkt hem har jag varit lite friare att utforska alla gamla skivor jag har. Jag har hittar, bl. a. Gyllene Tider (som används i Isabel, fortfarande osäker på vilken låt), James Blunt, ett x antal Backstreet Boysskivor, Markoolio, julskiva, Absolute Music 21, Jo, ser du, Samling kring Rosenblom (de två är av Skepparn), Christina Aguilera, Timbuktu, och Magnus & Brasse - Varning för barn. Det finns mer. Och värre. Men... Ja. Vissa av dem kan vi slänga. Andra behåller vi av nostalgiskäl. Andra bara för att de är bra och jag tycker om dem.

Men, det känns lite konstigt att lyssna på de här gamla skivorna. Som att flytta sig tillbaka till tioårs åldern igen. I like it!

Pratflickan vill ha känslor... Men jag har inga känslor att ge. Just nu är det mest tomt och ihåligt överallt.

Imorgon ska vi träffa Icka. KÄRLEK på det!! Jag har saknat henne så sjukt mycket att ni anar inte! Så vi ska träffas och göra.. Något. Vandra runt. Vara oss. Hähä.

På tal om Icka, så skriver hon min presentation till den här bloggen. Fiskmåsen har skrivit den på bdb... GosAnna, vill du skriva den på Haket? Jässjäss, jag är snäll som låter er göra det!

Tvn åkte ut ifrån mitt rum idag, iallfall... Och det är massa bra. Nu ska vi hitta bokhyllor, bara. Och böcker!

På tal om böcker, Isabel går bakåt igen. Hon går inte alls, faktiskt. Bara i mitt huvud, och där klampar hon väldigt högljutt. Herregud, Isabel, lilla gumman. Hon kan inte prata med Robert! Inte alls! Hon trodde det, och hon trodde att han förstod, men det gör han inte och hon sitter fast och... Hon kan inte säga som det är! Okej, nu spoilar jag historien lite, men saksamma:

Det första färdigskrivna på Isabel är en medföljelse när hon går till ungdomsmottagningen för att göra ett graviditetstest. Hon är rädd, ensam, totalt övergiven... Isabel, helt enkelt. Och man får ta emot beskedet att nä, hon är inte gravid. Falskt alarm! Gud vad skönt tänker man, eller ja, åtminstone Mel tänker så, och så får man följa med henne tillbaka till skolan igen. Nästa scen, tänker Mel sig, är "Sängvätaren", eller vad den nu kommer att heta. Isabel som ligger begraven i sitt rum, inte orkar inte kan ta sig ut och allt, allt, allt känns totalt meningslöst. Så kommer storebrormaterialet David eller Daniel (eller vad han nu heter) och drar upp henne och tvingar i henne mat för att hon är revbensdekorationer hela hon. Tvingar henne att städa sitt rum, lyssna på dålig musik och kommer med oemotsägbara Sanningar. (Tack Storebror Gud för hjälpen! Kramar på dig!)

Sen blir det ett stort hopp igen och nästa scen är Isabel som går genom korridoren och blir ikappsprungen av Robert. Eller, jag tror att det är nästa scen.

Iallfall, efter det kan jag dra i stora drag. Man får träffa Sofia, ett av Isabels hatobjekt även om hon inte har gjort något, egentligen. Det blir Isabel och Robert, efter ett struligt tag. Och det blir bra. Sedan början knakandet och sprickorna komma, Robert går KAPOFF då och då, och då finns det ingenting som Isabel kan göra. Bara finnas bara vänta bara vara. (Just det är faktiskt taget från självupplevning) Men, och här kommer haken, eller det som har varit haken fram tills nu: det finns en anledning. Och det märker Robert! Han märker att Isabel börjar förändras i sättet, drar sig undan, samtidigt som folk börjar lägga märke till henne igen. Det blir korsdrag i deras värld och allt blir fel. Men, jag har inte kunnat komma på varför Isabel drar sig undan! Börjar känslorna gå ur henne, men, bara det kan det ju ändå inte vara, väl? Så vad är det då? Visst, hon tror att Robert fortfarande är mer intresserad av Sofia, men det har hon ju känt hela tiden. Är det en blandning av de två anledningarna? Men, herregud, det krävs mer! Isabel är fanatisk! Alltså, anledningen: under klassrums diskussion har Isabel hört Robert fördöma allt vad abort är, och de som gör det. Har man gjort sitt val och haft oskyddat sex, då får man skylla sig själv. Att vara för ung är ingen anledning att inte föda fram barnet, för man kan adoptera bort det sen. Han är orubblig. Och så hamnar Isabel på ungdomsmottagningen, p-piller uthämtning med kombinerat graviditetstest för att barnmorskan föreslår det när Isabel förklarar att hon inte har haft mens på länge. Pang - testet är positivt. Isabel i spillror. Klarar inte av tanken och bestämmer abort utan betänketid. Vad är gränsen för att få göra abort, tolv veckor va? Är det det, så är hon i tionde veckan. Något sådant. Det ska vara nästan för sent och Isabel ska verkligen må dåligt, och när hon försöker prata abort rent allmänt med Robert så säger han att han aldrig skulle klara av att hans barn blev abortat. Så hon säger ingenting och går sönder totalt istället. Något sådant. Det kommer antagligen att vara totalt omordnat när det kommer ut som "klart", men ändå. Det är någon slags idé, åtminstone. Och jag tycker om tanken på att min Isabel har gjort abort - hon, som älskar barn mer än något annat och har drömmar om en alldeles egen liten baby, som gör att hon vaknar alldeles, alldeles genomlycklig. Att hon någonstans har förnuftet i frågan kvar.

Jag vet inte, jag kan inte förklara det här, för nu är jag alltför trött. Men det handlar om att även om hon är fanatisk och har något seriöst fel i sig, så vet hon liksom att inte skada andra. Det nöts bort, sakta men säkert.
Okej, mer ska jag inte avslöja. Jag ska sluta nu.

Imorgon ska jag träffa Icka! Underbara, älskade tvillingen!

Så naninani på er, världen. Good night, sleep tight and don't let the bed bugs bite!

Dagens Citat?

"Hon vill att han ska känna att hon upplever något speciellt. När hon någon enstaka gång har sett en porrfilm har hon alltid skämts, för hon tycker verkligen att flickorna skulle kunna anstränga sig lite mer för att få det att se ut som om det betydde någonting." - Blonde av Joyce Carol Oates, kap. Räddningen, sid. 378. Okej, klaga inte nu, men detta citat får Mel att vilja se en porrfilm från den tiden Marilyn Monroe levde. Och hon kan inte hjälpa att tycka att det är sött.

Yours

Truly'

Mel

Söndag 26/7 2009

Imorse var det, av någon anledning, extremt svårt att vakna. Jag vaknade av att alarmet på mobilen gick igång, av Kakansms, av att far var uppe, ännu ett Kakansms och sen en mardröm. Alltså kom jag inte upp på mina skakiga ben förrän vid elva, halv tolv någon gång. Inte okej! Mel ska vara uppe pigg & glad vid sex på morgonen! Blä på sömnlöshet, tycker jag. Massamassa blä..

Te är gott.

Jag är väldigt innehållsrik nu, bara så ni vet.

Idag åkte gammelgubben till Boden. Buh-bye på honom.

Imorgon far Kakan iväg till sitt nya hem. Buh-bye for now.

Den andra augusti flyttar Pratflickan till Köpenhamn. Screw you.

ALLA kläder är faktiskt borta från golvet i mitt rum nu. Jag är stolt över mig själv. Smutskläder räknas inte, så det så!

Nästa steg är att få bort dem från sängen också. Hähä.

Nej, men faktiskt. Jag har inte kunnat se mitt golv sen i april någon gång, då Mary var här. Det känns.. Skumt att kunna göra det. Bra, men skumt. Och smutsigt. Eller, dammigt är nog ett bättre ord. Så imorgon är det jag som tar upp dammsugaren och dammsuger bort allt gammal damm. Heja mig! Tvn ska bäras ut också, så om det är någon som känner sig manad att komma och hjälpa till att bära så är det bara pang på! Den är massamassa tung. Tror jag.. Iallfall, imorgon åker den ut. Och okej, jag kanske bryter ryggen på kuppen. Men det är det värt! Eller något... Sen har jag otroligt många böcker som jag ska läsa ut och.. Är det någon som känner sig på humör för att komma och läsa högt för mig? Fiskmås, du läser massamassa bra. Kom till mamma! På mitt nattduksbord ligger

Ragnar och Lola av Hildur Dixelius

Vindarnas ö av Elisabet Nemert

Den svenska lyriken - Dikter av Esaias Tegnér

Bortom Stjärnan av Elisabet Nemert

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein

Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter

På Västfronten Intet Nytt av E.M. Remarque (två exemplar, ett utgivet 1929)

och

Blonde av Joyce Carol Oates.

I den ordningen från botten till toppen. Jag satsar på att läsa ut Blonde idag, för den måste tillbaka till biblioteket snart. Det måste de flesta, men ändå.. Undrar om jag kommer att sova något inatt, egentligen. Om det är någon mening med att nana in.

Är det någon som vill ha böcker? Jag har nog ett par stycken snart, som jag inte vill ha. Två stycken som jag kommer på. Och härifrån ser jag sju eller åtta stycken i bokhyllan som jag inte alls är intresserad av att ha kvar när jag har läst ut dem. Sen har jag en låda med tant snuskpockets. Fast, den funderar jag på att sälja, för då kan jag få pengar. Jag vill ha pärlplattor (födelsedagsönskning), så det skulle ju inte vara fel med lite pengar.

Varför måste människor nödvändigtvis fylla år? Det blir ju massa dyrt för mig! Okej att marknaden i Mörbylånga tog lite pengar också, men wtf, ändå, liksom. Hängslen är ett måste! Och nu har jag ett par svarta och ett par gula. Kärlek på dem! Om jag hittar sådana där klämmor att fästa på, så har jag ett par vita också. Heja mig!

Iallfall. Mita fyllde år i fredags, och jag kunde inte åka dit för Far&Maj och Gunnar kom inte hem ifrån Jämtland förrän i torsdags, eftersom Gunnar har varit magsjuk och inlagd på Östersunds (?) sjukhus. Det var inte så lämpligt att jag åkte iväg, tydligen. Därför ska jag träffa henne nu på fredag istället. Och då ska jag såklart ha med mig en present, för det tycker jag att hon ska ha. Jag veeeet bara inte vad...

På torsdag fyller storasyster Annie år. Hennes present kanske inte kommer att kosta pengar, för jag har en idé som är rätt bra. Om jag hinner... Men det tror jag att jag gör. Kanske. Om jag skyndar mig. Och åker till mor på onsdagen. Jag borde hinna! Det tycker jag åtminstone.

Annars fyller Kakan år snart. Jag har två saker jag vill ge honom, tre, till och med fyra, men det är nog bara två av dem som klarar brevfärd till Belgien. Tyvärr.

Sandra fyller också år snart. Vad i hela fridens namn ska jag ge henne? Jag har ingen aning.

Inom en inte alltför avlägsen framtid så fyller Fiskmåsen år. Vad ska min söta lilla dotter få? Hmmmm...

Sen är det ju Gabriels födelsedagspresent också... Men den ska ju jag och GosAnna köpa gemensamt, eller, det är så det är planerat, men jag vill gärna ge något eget också.

Jag vet hur vi löser presentproblemet! Om inte jag önskar mig något av dem så förväntar de sig inget från mig! Jäj! Eller... Jag vill ju ge bort saker. Usch&Fy på mig för att jag är så givmild!

Jag har en rosa knapp i örat som det står "Love Is..." på och är två söta filurer som håller varandra i handen. En pojke och en flicka. Eller, något sådant tror jag att det är, för jag har lite problem med att se hur det ser ut just nu... Iallfall, den är fin.

Jag har också på mig min ursnygga svarta mössa med en svart blomma fastsydd på. Den är också fin.
Jag fryser, mmm'key!?

Jag vill ha boktips!

En annan sak jag kommer att behöva lägga pengar på - vilket ursprungligen är Mirans idé - är att köpa två böcker i månaden! Det låter som en utmärkt idé, tycker ni inte? Det gör jag. Jag behöver mer bokhyllor! Ännu en anledning till att slänga ut tvn. Men, det är ju klart, där tvn står nu är det ju meningen att jag ska placera fars lpspelare när jag hittar den. Om jag får låna den. Men det tycker jag att jag borde få, för den kan ju liksom inte stå ute och bli förstörd. Det vore massa hemskt!
Det finns säkert plats för bokhyllor. Annars kan jag alltid trava böckerna under skrivbordet, och på kistan, som jag har gjort den senaste tiden. Allting går, och böcker kan man aldrig få för mycket av!

Gah, mina glasögon irriterar mig. Mer än vanligt! Linser, here I come! Jag vill ha. Massamassa mycket, för dels så är det skönt att vara utan glasögon och dels så är det mycket finare (men vadå, Mel the model, liksom).

Anledningen till att de irriterar mig är Mannfred. Eller, det är Mannfreds fel. För igår, när jag ylade... Okej, det är mitt fel... Iallfall, när jag ylade så blev han massa orolig och skulle - på ett väldigt överentusiastiskt sätt - bevisa att jag inte alls var ensam och att han älskar mig extremt mycket. Han knockade mig rakt på glasögonen, och sen klev han på dem... De är lite skeva nu. Men det gör faktiskt ingenting för han är min lilla bebis och jag älskar honom, förstår ni. Av hela mitt hjärta.

Jag ska börja träna lite sitt och ligg med honom snart, efter instruktioner av Sandra. Vi hoppas på goda resultat. Mig vilja gå valpkurs. Nu!

Den lilla klumpen blev tolv veckor igår. Kärlek på honom!

Fiskmåsen ringde idag. Hon lät inte alltför glad. Inte glad alls, till att börja med. Men sedan så rätade det upp sig och vände till och med om, så när vi la på så lät hon bara lite sorgsen. Dagens citat kommer från henne, och är ytterligare ett bevis på hur flummiga vi kan vara. Och hur extremt söt hon är!

Ledsen att jag tvingade dig att lyssna på när jag läste gamla blogginlägg, gumman. Och jag hittade inte det där jag ville att du skulle få höra! Vi får telefona mera, helt enkelt. Eller hur?

Iallfall. Du vet att jag alltid finns. Du vet att jag alltid, alltid vill att du ska må bra. Och du vet att du ska köpa hallon åt mig nästa gång vi ses! <3

Hmmm... Igår var jag faktiskt duktig! Jag dammsög och moppade köket och hallen, bakade en kladdbulle (för man får inte säga kaka i slutet, det är kakkannibalism och det kan vi inte tolerera!) och tvättade av två dörrar från smutsstänk. Och halva kökssoffan! Erkänn: heja mig! Så plockade jag ytterligare två liter röda vinbär. SAFT!

Jag fick just en rapport om att min älsklingspojke är påväg in till Norrtälje Sjukhus för att han mår ännu sämre än förut. Han åkte hem i fredags morse för att han hade ont i halsen och Gunnar var magsjuk här. Sen dess har jag fått höra att han ständigt blivit sämre, och nu bara för en stund sen meddelade han alltså att han är påväg till sjukhuset. Okej, det är halsfluss eller något, han får penicillin eller någon annan otäck medicin och får ligga sjuk ett tag och så blir han frisk. Saksamma, hjärtat skenar iväg och sätter sig någonstans i mitten av halsen. Gud, se till att han blir frisk! NU! Jag vill vara hos honom! Skulle jag ha blivit smittad hade det redan hänt nu, tycker jag. Så det är nog ingen fara med det. Galadriel, jag saknar dig!

Det var något annat jag skulle skriva om, också, som jag inte kommer på nu...

Jag ska antagligen träffa Angelica på tisdag eller onsdag.

Det är hög tid att byta gardiner i mitt rum.

Jag vill tapetsera om.

Blommor är fina.

Isabel går sakta men säkert framåt.

Nu ska Mel läsa. Kram&Gos!

Dagens Citat?
Han var sexig, han såg ut som Gabriel!" - Fiskmåsen om en vaktmästare som satt bakom henne när hon satt våt i kyrkan.

Yours

Truly

Mel