Melflickan

Måndag 21/9 2009


Jahapp.
Dagen börjades med vakning klockan sex, och efter en förvirrad blick på klockan undrade jag varför jag skulle upp så tidigt en sommarlovsdag. HEJAHEJA MEL! Iallfall, så drog jag mig upp och efter två glas saft satte hjärnan igång. Upp och packa skolvsäkan, samt göra ännu en räd efter mina nycklar. Men nä, de är fortfarande försvunna. Frågan är bara var, och vad jag har gjort för att de ska hata mig så grovt.
Maj ringde, och jag var för förvirrad för att fråga om det där jag skulle fråga om, så jag glömde bort det och kommer fortfarande inte ihåg, men det känns som något viktigt...
Duschning hanns inte med, utan jag prioriterade frukost och Gabrielmöte. Massamassa duktig, kände jag mig då.
Alicia kom travandes till busshållplatsen lite sött också, och gjorde Mel massa glad. Hon är söt. Allmänt underbar, helt enkelt.

Väl inne i Norrtälje så kändes det bakom ögonen att idrotten inte var något alternativ om jag vill leka frisk den här veckan, vilket jag vill. Av vilken anledning har jag ingen som helst aning om, men ändå.
Så det var bara att trava iväg till skolan där vi satte oss och försökte skriva något vettigt, och jag har KANSKE kommit på en början på en söt novell, men jag har redan en som jag verkligen vill slutföra, och det betyder att jag kan låta den idén som poppar upp lite då och då mogna på sig och så kan jag använda den till Svenska A sen. För där tränar vi nämligen på att skriva noveller. Gissa om Mel är glad?
"Varför skriver man?
För att släppa ut bilderna och personerna man har i huvudet. De tycker inte om att vara instängda alltför länge, så man måste låta dem komma ut och visa sig lite."
Mel känner att hennes fina svar fick lov att kortas ner lite, för annars låter hon totalt psykopatisk. Och lärarna tror typ redan att hon är helt dum i huvudet, bara för att hon ibland får lust att använda sig av sitt prat om sig själv i tredje person, och barnsliga ord. Man borde kunna göra det utan att de tycker att man är konstig, men nä, tydligen inte.

Annars så gick dagen rätt lugnt till. Jag tvingade Kristoffer (svenskaläraren) att be alla sjunga för Hanna, och hon var tvungen att dra in mig i det hela, så folk sjöng för oss båda två, och det känder som en likvaka. Inte okej! Hade jag fått sjunga, då minnsann... Hähä.
När jag kom hem så blev det middag, och sen ivägfärd till farmor&farfar, för farfar fyllde 76. Farmorbakad tårta, och Mel lovar nästan att hon åt ungefär halva helt själv för att farmor tjatade om att hon skulle göra det. Hon tycker att Mel är för smal. Det kan hon få tycka, för Mel har gått upp massa kilon de senaste månaderna och det finns ingenting alls att klaga på, faktiskt! Däremot behöver vi mer muskler... Joggning, here we come! Men då måste vi ordna med joggningsmusik...
På tal om det, så har jag spräckt hörlurarna som Fluffy gav mig. Hejaheja mig!!

Hmmm... Jag kommer inte på så mycket mer att skriva.
Tänkte börja skriva lite kortare saker, och när jag har tid, lite längre. Bara för att göra som Pratflickan bad mig om och skriva varje dag. För jag har faktiskt nästan-lovat det... Och då är det meningen att det ska hållas!!

Men nu MÅSTE Mel nana.
Så naninani på alla söta människor i världen.

Dagens Citat?
"[Kille springer från stationshållplatsen, tvärsöver Norrtälje bussstation, och stoppar bussen innan den har hunnit komma iväg på-riktigt. Flämtande går han genom gången, mot längst bak. Hans vänner har kommenterat språngmarschen.]
Vän: Var det inte pinsamt?
Löparen: Jo, men jag hann ju. [Ett av världens bredaste, lyckligaste leenden.]"


Yours
      Truly
  Mel

15/9 2009

Jaa.. Då är alltså Mel ett år äldre. Och det är nu drygt två veckor sedan jag skrev sist, eller något sådant. Jag och datum, vi passar liksom inte ihop. Och jag tror att detta får lov att bli ett kort inlägg om presenter osv., och så får ni piska mig om jag inte börjar blogga ordentligt. Låter det som en bra överenskommelse?

Ja. Alltså.
Dagen började med att far&Maj kom upp och sjöng för Mel när hon låg och låtsades nana. Ni förstår, telefonen anföll oss med sitt alarm när klockan var fem. Och de kom upp ungefär tio, kvart över... Astor och Mannfred var med också, och därför blev det massamassa mycket skoj. De blev upplyfta i sängen och Mel fick tre stycken paket kastade på sig. Två av dem var massa små och mjuka, och pappret var massamassa sött med ballonger mot gul bakgrund. Öppning avslöjade att vi hade att göra med strumpor. Massa tack, för vi behöver det verkligen!
Sedan var det alltså dags för det stora paketet. Det var väldigt... Tungt. Så Mel blev väldigt nyfiken, och packade försiktigt upp det. På kartongen var det en bild på en bärbar dator. Men det var grymt länge sedan som Mel ens nämnde att hon önskade sig en sådan, så hon trodde att det var något annat som var inslaget i en sådan kartong. Efter lite hjälp med att bryta sig in i kartongen insåg hon att så inte var fallet. Mel är stolt ägare till en massamassa söt bärbarig, datorig Fröken Snabelkotte! Hon är mycket bekväm att ha att göra med, och verkar tycka om Mel, antagligen för att hon inte har så värst vidare mycket sladdar... Ni vet, Mel är ju ett äkta sladdbarn och allt med sladdar hatar henne. Hon försöker faktiskt att inte hata tillbaka, men vad hjälper det? Inte Mel iallfall, det är ett som är säkert...
Efter att ha kramat och tackat far&Maj konstaterade de att de var tvungna att åka, och det var hejdå på dem. Sedan var det hopp in i duschen för att hinna ta den tidiga bussen och åka och träffa Gabriel. Och när man ska göra det, så vill man helst inte se ut som Mel gjorde innan duschen. Vi hann faktiskt med frukost också, hör&häpna! Det var massamassa duktigt av Mel, tycker hon!
Trots att hon kom iväg tio minuter ”för sent” till bussen, så hann hon med.
Det blev Gabrielträffande och kladdande, om man ska tro på vad StorebrorGud säger, men det ska vi inte. Oskyldiga kyssar räknas inte som kladdande!

Annars idag så har jag fått en novell som handlar om två söta lesbiska människor av StorebrorGud, och 13kr av gubben att köpa glass för, men de ska sparas, massamassa många kramar och grattis av folk (även om människorna i skolan som hade tänkt sig att sjunga totalt kom av sig när Mel massamassa glatt damp ner på en stol i matsalen och flinade ”sjung då! Ställ er upp och ta i!” och inte vågade sjunga så var de massa söta), och sedan när vi kom hem så fick jag brevpapper av Micke (farbror), 400kr av farmor och farfar att handla på bokhandeln för, och en aloeveraplanta av farmor... Det känns som att jag har glömt något, men jag kommer inte på vad och kommer att känna mig otroligt otacksam när jag kommer på vad det är, men det är saksamma, just nu!
Icka pratade om att jag skulle få en present idag, och Fluffy hotade med att kanske ge en. Hur köpt kan en Mel bli på två dagar? Vi får se. Och man FÅR köpa Mel, trots att hon är gratis hela veckan (hela livet).

Ja, nu är det dags att göra annat. Och imorgon kommer ett ordentligt inlägg om saker&ting som händer i Mels värld just nu.

Kram&Gos på er!!

Dagens Citat?
”I don't need
To claim or own you
Or maybe
I would like to
But I need
Whatever side
Of love
Is there” - Send him away, Franz Ferdinand.


Yours
      Truly
  Mel

Måndag 31/8 2009

Igår var det dags för första valpkursen med Mannfred. Det gick sådär. Jag menar, han är valp, vad kan man förvänta sig egentligen? Det blir nog bättre med tiden. Han totalignorerade mig gång på gång, tyckte att skogen var enormt mycket trevligare än godis, trots att han brukar vara helt såld på mat, och pep sig nästan hes i halsen.

Det hela började med att vi kom dit, som det mesta ofta gör, och vi stod utanför klubbstugan en stund. Det var.. Trevligt. Mannfred gömde sig bakom mig och skrek i högan sky när de andra valparna kom i närheten. Han är ytterst feg, vår lilla valp, förstår ni. Sedan gick vi in och fick skriva på lite papper, fick tiderna när träningarna ska vara och allmän information. Någonstans i mitten blir Mannfred tillräckligt varm i kläderna för att göra en djupdykning i handväskan som tillhör människan som sitter bredvid. Skrattande drar hon upp honom och beundrar hans söthet. Snart är han iväg och nosar lite försiktigt på de andra valparna. Kopplet snor självklart in sig i bords- och stolsben, men det trasslade loss sig också. Efter det blev det tråkigt, och pipet satte in. Som tur var skulle vi just gå ut, så tråkigheten hann inte ta över oss.

Väl ute får vi en stund till att rasta och bekanta oss med varandra, och en liten flicka på 7-8 år får hålla i sin morfars hund, som vill leka med Mannfred. Men Mannfred vill inte leka med den hunden, så han snor runt, runt, runt mina ben och skriker högt med svansen mellan benen medan flickan skrattande springer efter med den andra hunden. Vad gör man åt det, egentligen? Jag tog tag i hennes koppel, och höll i hunden samtidigt som tränaren förkunnade att det var dags att börja.
Vi fick ställa upp oss på en rad med hundarna på vänster sida. Helst sittande, men det var okej om de stod upp också, så länge de var på vänster sida. Sedan skulle vi gå en bit framåt, vända oss om och stanna för att sedan gå tillbaka. Mycket roande, de två första gångerna. Den tredje gången ville inte Mannfred vara med alls, för han hittade ett ställe i gräset som luktade otroligt gått. När jag lockade och pockade med godis, snäll röst och bestämd röst så glodde han på mig, självklart på taxars vis. Till slut kom han med, och vi hamnade i ledet igen. Efter det fick vi gå en och en, och tror ni inte att de andra hundarna sköter sig nästan exemplariskt? Självklart faller Mannfred för ännu en intressant fläck och jag finns inte i hans värld. Vad gör man? Jag försökte med allt jag någonsin lärt mig för att få en hunds intresse, men en tax är ju verkligen en ras för sig och ingenting fungerade. När han var klar så tyckte han att det kunde vara okej att följa med mig, kanske mest för att jag ville strypa honom, men ändå.

Sedan fick vi ställa oss i en ring, en ganska stor ring med ordentligt avstånd mellan oss. Och så skulle det promeneras slalom mellan de andra. Det gick faktiskt helt okej, fram till dess att vi var mellan den tredje och näst sista hunden. Då visade sig taxen i honom igen. Han la sig platt på magen och bara blängde. ”Tror du verkligen att jag tänker göra det här? E’ru dum eller?” såg han ut att tänka. Efter ännu lite mer lock och pock så kom han.

Efter det så fick vi leka. Mannfred hittade en liten grå flicka som han fäste sig vid. Det är aldrig riktigt, riktigt roligt att leka kopplad om man är hund, men jag tyckte att de lyckades rätt bra ändå. Medan vi lekte så gott vi kunde, och försökte föra konversation sinns emellan, vilket var otroligt svårt med tanke på mannen med den lilla grå vovven var nyss pensionerad. Jag har liksom inte så mycket att prata om då, det är svårt att komma på saker, så travade tränaren runt och höll i kopplet medan vi skulle göra inkallning på hunden. Hähä. Vi kan ju alltid låtsas att det funkade, eller hur? Mannfred bestämde sig för att skogen var MYCKET trevligare att titta på än mig, vilket gjorde mig något mordisk. Tränaren förklarade snällt att när han tittar bort ”så där” så beror det på att han inte vill att jag ska bestämma över honom. Han vill bestämma själv, och leker ser inte – hör inte. Men jag finns, och till slut upptäckte han det.

Sedan var det dags att gå in igen, för våra små valpar var massamassa trötta. Stackars Mannfred hade till och med tungan utanför mun. Han var nog trött. Men det kunde ju jag få tro, om jag ville. Dock så skulle jag snart bli motbevisad, för så fort vi kom in så blev det så tråkigt, så tråkigt. Han pep, och pep, och pep, och pep… Ja, ni förstår. Och jag kunde inte få honom att sluta! Jag vet inte hur jag ska göra riktigt, för när man säger till, även på skarpen, så piper han bara högre…

Nåja, när vi hade suttit där och pratat ett tag så var det dags att ta farväl. Mannfred och jag gjorde det, och travade sedan ut i skogen. Det var faktiskt riktigt mysigt, fram tills det började knaka mitt ute i ingenstans. Mannfred blev livrädd och satt som limmad vid mitt ben, och jag blev lite orolig själv. Älg? Rådjur? Vad? Sedan såg jag att det var vanliga hederliga svampplockare, men det gjorde inte Mannfred. Och han blev inte lugnad av mina försök att få honom med mig. Så till slut höjde jag rösten och frågade om de inte kunde prata lite, för min lilla hund blev så rädd för dem. Så de sa hej-hej och frågade vad det var för liten sak jag hade som var så feg.

”En liten taxvalp på ungefär tre månader..” svarade jag, vilket fick en av kvinnorna att röra sig ut ur skogen och fram mot oss. En rad ”Ååååh!” och ”Naaaw!” och ”Gud så söt!” följdes av ett ”Men gud, kolla labbarna på ’en! Enorma!” och kvinnan gick ner på knä och överöste lille Mannfred med klappar, som han blev förtjust av. När det var överstökat så fortsatte vi in i stigen, och när det kändes som att vi gått tillräckligt länge och till och med hittat en kantarell så begav vi oss tillbaka. Fel väg blev det, men vi gick tillbaka och hittade rätt, och sedan var vi tillbaka vid klubben bara för att förstå att vi hade missat skjutsningen! Vi skulle nämligen ha fått skjuts av Maries pappa Roffe. Så vad annat än att sätta sig ned och vänta? Efter en sisådär tjugo minuter kom Maj farandes.

Nästa helg ska vi tillbaka för ännu en omgång. Vi hoppas på att allt kommer att gå bra.

Nu ska Mel nana. Naninani på er!

Dagens Citat?

”Varför är du här? Vem är du? Hon kunde höra det låga, dämpade skrattet. Hånfullt manligt skratt. Din sorgliga sjuka kossa.” – Blonde, Joyce Carol Oates, kap. Cherie 1956, sid. 655.

Yours

Truly

Mel