Melflickan

Måndag 27/7 2009

Idag så försvann Kakan ur Sverige. Hur ska Mel nu klara matten i skolan? Till vem ska hon vända sig med alla sina konstiga frågor? Kakan vet allt. Eller, åtminstone nästan. Och vet han inte så tar han reda på. Massa mycket applåder på Kakan för det, tycker jag!

Okej, vi mailar med varandra. Och vi har varandras adresser. Men, ändå! Sms går massamassa snabbt, och f'resten så har Kakan varit en av de få människor som har skrivit till mig även om jag inte började skriva till honom. Han var för övrigt en enda som brukade vara uppe tidigare om mig på morgnarna, eller, åtminstone den enda som skickade iväg ett "morgon" innan jag hann.

Och, bara för att tjata om det, att tappa kontakten är INTE ett alternativ så det kan vi helt enkelt strunta i. Och ett krav i mailen tycker Mel är att berätta det som vi ändå skulle ha fått reda på om vi hade smsat. Tihi, det kommer att bli massamassa långa mail!
Än har det inte riktigt sjunkit in att finaste Kakan är långt borta. Hela tiden när jag får sms är det fortfarande att det KAN vara Kakan som skriver.... Och så kommer jag på att han inte har några pengar kvar på mobilen. Men jag fick följa med in i Danmark, ut ur Danmark och in i Tyskland iallfall! Det tycker jag var bra. Fast... Det känns ändå som att han kommer hem snart. Saknaden kommer, om ett par två-tre dagar sådär. Och då vill inte Mel vara med alls! Kakan, ordna Internet!!

Tack, iallfall, Kakan, för att du är världens snällaste och finaste Kaka, för att du tycker om Mel och för att du brydde dig om att ringa och säga att ni kommit fram säkert (jag tycker om hur ditt rum ekar). OCH för att du är underbar, för det är du!

För övrigt idag har det inte hänt mycket alls. Eller, jag har tagit upp mina älskade blommor på rummet igen. Okej, okej, nu låter det som att jag har rätt många blommor (åtminstone i mitt huvud), men jag har bara två stycken. Nej, vänta! Jag har fått påök i blomsterfamiljen. Nu har jag en vit pelargon (Gabrielgåva) och två Gosse i båten. Fråga mig inte om den senaste heter så, men jag tycker att nu får den göra det!

Jag tycker att jag kan önska mig blommor i födelsedagspresent. Fast, inget svårskött. Och inte något som behöver mycket ljus, för då går det nog inte. En kaktus eller två vill jag gärna ha.

Spargrisar! Det önskar jag mig också. I alla möjliga olika färger&former!

När Gabriel var här så skulle det lyssnas på musik, och plötsligt blev jag sugen på att höra Skepparn, så Galadriel fick stå ut med att lyssna på min gamla släkting, skrålandes gamla visor på nästan för låg volym. (vi lyssnade där nere, på Far&Majs cdspelare, och då får man inte ha högt på.)

Nu när han har åkt hem har jag varit lite friare att utforska alla gamla skivor jag har. Jag har hittar, bl. a. Gyllene Tider (som används i Isabel, fortfarande osäker på vilken låt), James Blunt, ett x antal Backstreet Boysskivor, Markoolio, julskiva, Absolute Music 21, Jo, ser du, Samling kring Rosenblom (de två är av Skepparn), Christina Aguilera, Timbuktu, och Magnus & Brasse - Varning för barn. Det finns mer. Och värre. Men... Ja. Vissa av dem kan vi slänga. Andra behåller vi av nostalgiskäl. Andra bara för att de är bra och jag tycker om dem.

Men, det känns lite konstigt att lyssna på de här gamla skivorna. Som att flytta sig tillbaka till tioårs åldern igen. I like it!

Pratflickan vill ha känslor... Men jag har inga känslor att ge. Just nu är det mest tomt och ihåligt överallt.

Imorgon ska vi träffa Icka. KÄRLEK på det!! Jag har saknat henne så sjukt mycket att ni anar inte! Så vi ska träffas och göra.. Något. Vandra runt. Vara oss. Hähä.

På tal om Icka, så skriver hon min presentation till den här bloggen. Fiskmåsen har skrivit den på bdb... GosAnna, vill du skriva den på Haket? Jässjäss, jag är snäll som låter er göra det!

Tvn åkte ut ifrån mitt rum idag, iallfall... Och det är massa bra. Nu ska vi hitta bokhyllor, bara. Och böcker!

På tal om böcker, Isabel går bakåt igen. Hon går inte alls, faktiskt. Bara i mitt huvud, och där klampar hon väldigt högljutt. Herregud, Isabel, lilla gumman. Hon kan inte prata med Robert! Inte alls! Hon trodde det, och hon trodde att han förstod, men det gör han inte och hon sitter fast och... Hon kan inte säga som det är! Okej, nu spoilar jag historien lite, men saksamma:

Det första färdigskrivna på Isabel är en medföljelse när hon går till ungdomsmottagningen för att göra ett graviditetstest. Hon är rädd, ensam, totalt övergiven... Isabel, helt enkelt. Och man får ta emot beskedet att nä, hon är inte gravid. Falskt alarm! Gud vad skönt tänker man, eller ja, åtminstone Mel tänker så, och så får man följa med henne tillbaka till skolan igen. Nästa scen, tänker Mel sig, är "Sängvätaren", eller vad den nu kommer att heta. Isabel som ligger begraven i sitt rum, inte orkar inte kan ta sig ut och allt, allt, allt känns totalt meningslöst. Så kommer storebrormaterialet David eller Daniel (eller vad han nu heter) och drar upp henne och tvingar i henne mat för att hon är revbensdekorationer hela hon. Tvingar henne att städa sitt rum, lyssna på dålig musik och kommer med oemotsägbara Sanningar. (Tack Storebror Gud för hjälpen! Kramar på dig!)

Sen blir det ett stort hopp igen och nästa scen är Isabel som går genom korridoren och blir ikappsprungen av Robert. Eller, jag tror att det är nästa scen.

Iallfall, efter det kan jag dra i stora drag. Man får träffa Sofia, ett av Isabels hatobjekt även om hon inte har gjort något, egentligen. Det blir Isabel och Robert, efter ett struligt tag. Och det blir bra. Sedan början knakandet och sprickorna komma, Robert går KAPOFF då och då, och då finns det ingenting som Isabel kan göra. Bara finnas bara vänta bara vara. (Just det är faktiskt taget från självupplevning) Men, och här kommer haken, eller det som har varit haken fram tills nu: det finns en anledning. Och det märker Robert! Han märker att Isabel börjar förändras i sättet, drar sig undan, samtidigt som folk börjar lägga märke till henne igen. Det blir korsdrag i deras värld och allt blir fel. Men, jag har inte kunnat komma på varför Isabel drar sig undan! Börjar känslorna gå ur henne, men, bara det kan det ju ändå inte vara, väl? Så vad är det då? Visst, hon tror att Robert fortfarande är mer intresserad av Sofia, men det har hon ju känt hela tiden. Är det en blandning av de två anledningarna? Men, herregud, det krävs mer! Isabel är fanatisk! Alltså, anledningen: under klassrums diskussion har Isabel hört Robert fördöma allt vad abort är, och de som gör det. Har man gjort sitt val och haft oskyddat sex, då får man skylla sig själv. Att vara för ung är ingen anledning att inte föda fram barnet, för man kan adoptera bort det sen. Han är orubblig. Och så hamnar Isabel på ungdomsmottagningen, p-piller uthämtning med kombinerat graviditetstest för att barnmorskan föreslår det när Isabel förklarar att hon inte har haft mens på länge. Pang - testet är positivt. Isabel i spillror. Klarar inte av tanken och bestämmer abort utan betänketid. Vad är gränsen för att få göra abort, tolv veckor va? Är det det, så är hon i tionde veckan. Något sådant. Det ska vara nästan för sent och Isabel ska verkligen må dåligt, och när hon försöker prata abort rent allmänt med Robert så säger han att han aldrig skulle klara av att hans barn blev abortat. Så hon säger ingenting och går sönder totalt istället. Något sådant. Det kommer antagligen att vara totalt omordnat när det kommer ut som "klart", men ändå. Det är någon slags idé, åtminstone. Och jag tycker om tanken på att min Isabel har gjort abort - hon, som älskar barn mer än något annat och har drömmar om en alldeles egen liten baby, som gör att hon vaknar alldeles, alldeles genomlycklig. Att hon någonstans har förnuftet i frågan kvar.

Jag vet inte, jag kan inte förklara det här, för nu är jag alltför trött. Men det handlar om att även om hon är fanatisk och har något seriöst fel i sig, så vet hon liksom att inte skada andra. Det nöts bort, sakta men säkert.
Okej, mer ska jag inte avslöja. Jag ska sluta nu.

Imorgon ska jag träffa Icka! Underbara, älskade tvillingen!

Så naninani på er, världen. Good night, sleep tight and don't let the bed bugs bite!

Dagens Citat?

"Hon vill att han ska känna att hon upplever något speciellt. När hon någon enstaka gång har sett en porrfilm har hon alltid skämts, för hon tycker verkligen att flickorna skulle kunna anstränga sig lite mer för att få det att se ut som om det betydde någonting." - Blonde av Joyce Carol Oates, kap. Räddningen, sid. 378. Okej, klaga inte nu, men detta citat får Mel att vilja se en porrfilm från den tiden Marilyn Monroe levde. Och hon kan inte hjälpa att tycka att det är sött.

Yours

Truly'

Mel