Melflickan

Måndag 2/11 2009

Här var det livat, ja.

Först tänkte jag börja med lite småklagande här bortifrån ödemarken. Som så många gånger förut så är det skolan som är min syndabock. Jag har tänkt på det här en del, och det stör mig.
De pratar om den psykiska hälsan hos dagens ungdomar, att finnas där och stötta om det är något (antingen ge distans någon gång ibland när allt är HEMSKT eller förlänga en sista inlämning, eller fixa in en på psyksamtal), att ”skolan har en viktig roll” och måste ”ta sitt ansvar”. De, det är vuxna inom skolvärlden. Vad mer ska de göra då? Vara uppmärksamma på tecken som vittnar om dålig psykisk hälsa. Dagens ungdomar har ju en förkärlek till att ta ut sina stora sorger fysiskt. Sönderskurna armar är inte speciellt svårt att hålla utkik efter, om ungarna inte har långärmat hela tiden. (Och har de det, så får man väl hitta på en anledning för att de ska dra upp dem. Kladdig kemiuppgift ftw!)
Åsikterna är vitt skilda om skolan gör det de ska, men jag tänkte bara ge mig på min skola nu.
Inte för att det är ett problem - åtminstone inte för mig - hur skolan sköter sin hantering av ”ungdomar med psykisk ohälsa”. Vi har haft samarbetsövningar, pratat om respekt och hela baletten. Stämningen på skolan är den bästa jag någonsin har varit med om på någon skola. Lärarna... Okej, de flesta av lärarna verkar engagerade av sina jobb, och bryr sig om sina elever. Jag vet inte någon som har problem med det jag tänker ta upp, men ändå. Att gnälla är min favoritsysselsättning.

Jag vet ett dussintal olika dieter man kan använda för att tappa vikt fort.
Man kan äta bara äpplen, man kan dricka Varma Koppen och.. Okej, jag ska inte rabbla upp allt man kan tugga i sig. Det skulle ta för lång tid. Andra sätt, gärna kombinerade med dieterna, är att äta vitkål (laxerande verkan), använda laxerande medel, gå/jogga/springa ohälsosamt mycket eller räkna kolhydrater (skrämmande hur påverkad man blir).
Eller, så kan man äta ingenting alls.

Självklart blir omgivningen något skeptisk om man inte äter något, speciellt efter ett tag, då man kommer stapplande som ett benrangel och tackar nej till en enkel sallad. Därför kan man äta för att sedan spy upp det. Innan ska man dricka minst tre glas vatten i snabb takt, det om inte annat får en att bli illamående. Man kan hetsäta för att sedan ”rena sig”, och då har man bulimi.
Jag är trött, och har säkert glömt ett x antal metoder, men det jag vet och har skrivit här, det är i mina ögon inget som de flesta ungdomar vet. Eller, de ungdomar som ligger i riskzonen för att få ätstörningar, kanske jag ska säga. Plus de som har pluggat på biologin ordentligt.
Själv är jag nöjd med min kropp, inte för tjock, inte för smal. Möjligtvis skulle den kunna behöva lite mer muskulatur, men det kan vi ju låtsas att den någonsin kommer att få.. Dock, vissa dagar har jag ingen som helst matlust. Då äter jag inte. Andra dagar gör jag det inte för att det som serveras inte är direkt lockande att stoppa i munnen. Nu pratar vi skollunch, ska ni veta. En del andra dagar har jag inte tid att äta. Det är de dagar jag springer över på Roden eller träffar Gabriel. Eller, tid har jag väl, men jag prioriterar bort det. Äter frukt när jag kommer tillbaka till lektionerna istället.
Det har hänt att jag har suttit utan tallrik vid samma bord som mina kompisar när de äter. Bara varit social. Det har hänt att jag har placerat mig någon annanstans. Bara ätit mackor, eller bara ätit sallad. Och det är jag inte ensam om, jag vet minst en till som gör exakt samma sak.
Skolan jag går på är inte en stor skola. Jag har för mig att vi är 103 elever, allt som allt. Våra lärare äter i samma matsal som oss varje dag. Det kan verka långsökt och så, men jag tycker verkligen att de borde märka när en elev inte äter skolmaten en enda dag under en-två veckors tid. Faktiskt. Visst, vi är äldre nu och ska ta ansvar själva, men det är inte vi som sitter där och klappar oss själva på huvudet och tycker att vi tar hand om eleverna på bästa sätt.

F'resten, hur kan man ens tro att det räcker att stå längst fram i ett klassrum och säga ”Ja, och om det är något, om ni mår dåligt eller har problem så kan ni alltid komma till mig.” för att vinna ett förtroende?

Mwehe. Nu har Mel klagat klart. Nu var det dags för resten då.
Det är dåligt med uppdateringar, jag vet. Sorry 'bout that. Jag har skrivit ett antal inlägg som jag inte har velat lägga ut, bara för att de känns för privata och känsliga osv, så jag har struntat i det och så orkar jag inte skriva något nytt. Då blir det som det blir.
För övrigt är Thåströms Höghussång något av det bästa jag har hört. Jag älskar den. Jag grät när jag hörde den för första gången, någon gång på våren förra året. Youtube är underbart.

Det här sportlovet har varit alldeles för händelserikt för att jag ska orka skriva ner det i detalj, men Kakan kom hit på fredagen den 23dje, och bodde hemma hos sina bröder.
På lördagen åkte vi in till Stockholm och träffade Kajsa (Evy), Ylva och Moa. Där blev vi påhoppade av människor i gråa overaller som pratade om jordens undergång, växthuseffekten och att springa runt och vifta med blå skyltar. De kallade sig ”tcktcktck” eftersom ”vår tid rinner ut”. Vi ställde oss frågan om ”i” och ”a” inte finns i framtiden. Besök gjordes på Shock. Sedan försvann vi vidare in på Beyond Retro's nya lokal som ligger mer eller mindre precis bredvid. Det är stort. Och vackert. Mel vill jobba där. Kläderna är kärlek. Det hängde en svart klänning utanför provrummet som skrek ”MEL!” så högt den bara kunde, and who am I to disagree? Det slutade med att jag gick därifrån med den.

Efter det var det dags för glass, och det åts i Gallerian (vid Plattan). Orgasmglass.

Sedan bar det av till Punktshop, sedan till SF på Hötorget, där toalett lånades för att Mel skulle kunna sätta på sig sin vackra klänning. Eftersom kängorna inte riktigt matchade så bytte Mel och Kajsa skor. Mannen på centralen som Mel köpte Situation Stockholm av tyckte att hon var det vackraste han sett på länge.

På söndagen hände inte så mycket, Mel ville egentligen träffa Mita, men mor hade bestämt att vi skulle åka och handla. Sagt och gjort, vi begav oss av till Nacka forum. Där inhandlades en korsett och en tyllkjol. Korsetten köptes på H&M, och det säger väl det mesta om kvalitén. Men den duger, faktiskt.

Måndagen mer eller mindre sovs bort. Ah, härliga, härliga lov.

Sedan blev det tisdag. Mel hade bestämt träff med Fefofolk och Alicia på Centralen. Anledningen? Kakans besök i Sverige, och Marys ankomst till den sköna staden Stockholm. Efter att ha virrat runt bland tunnelbanorna (Alicia åkte från Bergshamra, och då tänker Mel självklart Mörby!, så det blev lite fel) så fotade vi den söta flickan i sin vackra tröja med röd spets. Sedan begav vi oss av, och självklart gick vi ut på fel sida och var tvungna att gå tillbaka genom hela stället för att komma till tågen. Halvvägs ser vi herr Kaka, eller, han ser oss, och så får vi sällskap.

Vi hittade perrongen som det var meningen att Mary skulle komma in på och slog oss ned. Prat om lite allt möjligt följde, när Mary vänligt meddelade Mel om att tåget var försenat. Kakan skickades iväg att möta upp folk och få dem att vänta på oss. Tiden gick, och Mel fick titta lite på Alicias lillebrors mobil. Det var... Intressant. Kan man ju kalla det för. Om man vill. Tiden gick lite till, och det började bli dags för tåget att rulla in på station. Hoppande upp och ner, klappande i händer och allmänt babbel om vilken underbar flickvän Mel har och hur efterlängtad hon är utfördes. En tant stod och småskrattade. Heja henne.

Iallfall, tåget rullade in och Mel hittade sin flickvän. Folk möttes upp och vi begav oss iväg på jakt efter ett café. Café Kladdkakan i Gamla Stan är ett mycket trevligt ställe, med otroligt god varm choklad. Mmmm, grädde. Helt plötsligt ramlade en Miran in också, och det var massamassa skoj. Alicia tillkännagav att hon inte tyckte om HPböckerna och blev kollektivt påhoppad. Stackarn.

Efter ett tag drog vi oss vidare på promenad, och efter SFbokhandelsbesök hittade vi ett nytt café (bara för det är namnet borta) och Miran skulle fika. Alicia skulle träffa människa med katt, och Mel kände att hon inte ville lämna den stackaren helt ensam, så hon försvann upp ifrån källaren där de andra satt. Alltför snart var det dags för Miran att gå, trots att han inte ens fick massage. Mel kände sig lite elak, men löfte om att ses igen gavs. När kattmänniskan hade pratat klart begav vi oss ner till de andra, som hackade stearin och gjorde vita linjer. Det såg.. Sniffigt ut. Mel tog tillbaka SIN kamera från Mary och förevigade folk. Något suddigt, men den var konstigt inställd. Blixt är hemskt!

Snart blev det dags att gå därifrån med, vilket gjordes. Vi drog med oss folk till Beyond Retro, bara för att det är en av de vackraste affärerna någonsin. Butterix är också ett trevligt ställe.

Alicia var tvungen att åka, och Mel följde med henne till tunnelbanan. Sedan insåg hon att klockan var mycket (sex ungefär) och att hemresa måste påbörjas omedelbart, så att hon hann innan busskortet tog slut. Mary och de andra tillkallades, och Mel skulle gå för att möta dem. Hä-hä. Det kunde ju hon få tro. Men bara för att hon gick åt fel håll så kunde hon få en bild på susande Stockholm om kvällen med syster Annies kamera. Och det blev vi glada för, extremt mycket. Eken är en underbar stad som Mel älskar. Hon vill leva där.

Buh-bye sas till folket, och självklart prat om att göra om. Mel&Mary begav sig hemåt med tunga väskor och Prat i munnarna.

Onsdagen var Kakans hemfärdsdag. Vi hoppas att han kommer tillbaka massamassa snart!
Mel&Mary åkte in till Huvudstaden igen, för att gå på Blue Fox. Det gjordes. Sedan hittade vi en underbar skoaffär, full med alla möjliga sorters skor. Efter det travade vi runt lite överallt i hela staden. Mel har ingen aning om vart, men vi hittade ett trevligt bageri med massa goda skorpor och marmelader i. Samt bakverk. Ajdå. Inte bra för Mels plånbok.
Det blev mörkt fort, och alltför snart var det dags för hemfärd. Blä på sånt! Väl hemma bestämde sig Mary för att glo The Omen. Mel satt faktiskt med större av tiden, men när hundarna kom farande så försvann hon snabbt. Samma sak när barnsköterskan besöker sjukhuset. Ut, ut, ut ur rummet. Närapå panik! Men det genomlevdes.

På torsdagen hade vi bestämt att Mel&Mary skulle bege sig hem till Kajsas moster och baka kladdkaka. Sagt och gjort, och nu har Mel åkt Roslagsbanan för första gången i hela sitt liv. Det ni! Det är något att skryta med.
Väl framme byttes skor tillbaka, och Mel älskar sina gamla kängor väldigt mycket. De må vara fula, men de ger henne inga skavsår. Prat och skratt, så klart. Liten unge skickades iväg för att köpa kakao, och senare för att köpa grädde. Tack och lov för barn som gör som man säger! En kladdkaka bakades, och lunch gjordes. Mel ÄGER på att koka makaroner. Det bara är så.
Kladdkakan åts, och efter det så slog tröttheten tag i Mel. Hon trodde inte att hon skulle nana in, men hon fick lägga sig på soffan med filt och... SNARK. Mel var borta i typ.. Två timmar. Ehehehehe. Heja.
Sedan var det dags för kortspel. Bleuh, vi vann egentligen, bara för att vi har världens bästa tecken. Mwahaha! Sedan spelade vi mera kort, och avbokade stallbesök hos Annies medryttarhäst Mozart eftersom Mel började känna sig trött och sjuk. Runt sex var det dags att åka hem, så vi sa buh-bye och gick på Roslagsbanan ännu en gång.

Den hemska dagen Fredag kom, då Mary skulle åka hem. Inte okej! Mel var smällförkyld, och kunde inte följa med Mary och Marykusin runt i stan, så vi följde bara med in till Centralen och väntade vid vad mor kallar Bögringen på Centralen. Mel fick Kentlåt på hjärnan, och efter ett tag blir det faktiskt irriterande att höra Jocke Berg sjunga ”vid ringen på Centralen” om och om och om igen. Tro det eller ej.
Massamassa kramar, sedan sas det KOM TILLBAKA VI SYNS SNART och Mel sprang innan det blev för jobbigt att vara kvar.

De andra två dagarna var relativt händelselösa, Mel låg i sängen eller soffan med Fröken Snabelkotte hos sig och sög på Piggelin (Pigg Elin, ha-ha) eller något annat gott.


Steppenwolf är trevliga att lyssna på. Mycket, mycket trevliga, ska ni veta.
Min far har hyfsat bra musiksmak ändå.

På tal om musik:
Thåström har konsert jagvetintenär
Kent har konsert den 28e som Mel KANSKE kan få biljett till
Och.. Eeehhh. Mel har LOVAT Icka att följa med, så hon får väl göra det. Tokio Hotel spelar i vår. Gissa hur felplacerad Mel kommer att vara?

Och sen tänkte jag tjata om en underbar bok som jag tycker att folk ska läsa. Dagens Citat kommer ifrån den.
Hey Dolly av Amanda Svensson är en bok jag älskar passionerat. Sedan första gången jag läste den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men Dolly har en plats nära hjärtat. Kanske är det allt det cyniska. Språket. Hennes liv. Sättet hon ser på saker. Sättet hon är. Alltihop på en gång. Men hon sitter i min hjärna och planerar att stanna, och på ett plan är det bra. En annan slags styrka, och det kanske är dags för det.

Nåväl, om jag vore du så skulle jag läsa den.

Naninani!

Dagens Citat?
”Så här ligger det till:Jag föddes för att stå rakryggad i cocktailklänning med de största diamanterna runt min hals. Inte för att stå naken med skrynkliga fingrar och tår i ett badrum som luktar kattbajs. Jag föddes för att snorta kokain i alla världens glittrande huvudstäder och gifta mig i Vegas. Jag föddes för att vara groupie på amerikanske rockklubbar eller bli seriemördare. Allt som är dekadent eller glänsande eller farligt eller spännande skapades för mej men här står jag med en pojkvän som ett år efter studenten fortfarande bor hemma och vars definition av lyx och äventyr är en Statoil-cigarr på nyårsafton. Som inte kan låtsas och som dessutom är en känslig och konstnärlig och fin kille som man inte har rätt att klaga på. Ja, jag är jävligt otillfredsställd och det är ett begär mycket större än vad som kan släckas av två fingrar i framstjärten. Förlåt, fittan.
Jag slår bort hans hand, klär på mej och störtar därifrån som jag alltid gör när det kliar för mycket bakom revbenen. Springer i skyhöga klackar så fort att tiaran nästan glider av håret och faller nerför trapporna.” - Hey Dolly, Amanda Svensson, kap. Clueless, sid. 33-34.

Yours
      Truly
  Mel