Melflickan

Tisdag 29/ 9 2009

Det står en flicka vid busshållplatsen. Ganska bredbent, står hon, och ser än åt det ena hållet, än åt det andra. Hennes andedräkt färgar luften vit i små puffar när hon andas. Språngmarschen har tagit ut sin rätt och några svettdroppar smyger fram i pannan. Mot bättre vetande löser hon upp halsduken hon har runt halsen, och skakar till när den första vågen kyla letar sig ner innanför tröjan. Snart har huden vant sig, och hon känner den inte längre. Märker inte att hon hackar tänder, inte heller att hennes fingrar har blivit vita, eftersom hon är fullt upptagen med att bestämma sig för om hon ska gå över vägen eller inte.
Innan beslutet är fattat ser hon en liten filur komma gående vid vägkanten, blå byxor, rosa jacka och rött hår. Det lugnar henne något, eftersom det betyder att bussen inte har kommit än. Avslappnad andar hon ut, och märker för första gången exakt hur kall luften är i hennes lungor, och hur stickande den är mot huden.

De vita fingrarna gnuggas hårt, hårt mot varandra och efter ungefär en halvtimme börjar röda fläckar dyka upp på dem. Boken ligger uppslagen i hennes knä och blicken vandrar slött från ord till ord. Ingenting fastnar, även om Andreaflickans ögon blir sedda igenom för en stund. Det bara rinner av. Till slut ger Mel upp och låter den slitna boken glida ner i väskan. Blicken fästs istället någonstans utanför bussfönstret, på världen som försvinner förbi, och på mobilens display, där sms efter sms dyker upp.

Efter ungefär en halvtimmes bussfärd får hon sällskap i sin lilla bubbla. Det blir babbel, och lite skratt, innan det är dags för avstigning utanför skolan. ”Buh-bye” och ”vi syns” utbyts, innan fötterna hittar sin väg ut på gatan. Även idag så slipper hon bli påkörd, trots att hon för ovanlighetens skull går ensam.

Dagen förflyter lugnt, vid lunch dyker en Melmor upp, lektioner genomlids och snart är det dags för att gå ut och äta. Efter ungefär tjugo minuters promenad på Norrtäljes kyliga gator hittar de ett ställe att tugga mat på. När det är klart beger de sig tillbaka till skolan. Tramptramp.

Föräldramötet ska börja inom en halvtimmes tid, och Mel börjar bli ordentligt nervös. Hon vet inte vad hon ska säga (hon har ett manus i sina händer, men orden vägrar samarbeta, skrattar henne rätt upp i ansiktet och byter plats med varandra medan hon läser), hon vet inte hur många som kommer (ungefär tio föräldrar säger ordföranden) och hon vet inte alls hur hon ska kunna genomföra det hela utan att stamma och staka sig. Tiden går fort, och alltför snart är det dags för mötet att sätta igång.

Rektorns halvtimmetal verkar mycket, mycket kortare. Kanske för att Mel darrar, kanske för att hon är på helspänn. Hur som helst är det hon som först reagerar när rektorn vinkar fram henne och de två andra elevrådsrepresentanterna (ordföranden och vice ordföranden). Väl framme vid scenen ser hon ut över långt fler än tio föräldrars ansikten, andan stockar sig i halsen och hon fingrar nervöst på pappret med de osammarbetsvilliga orden. Kommer på sig själv, och slutar med det. Försöker räkna andetag, försöker räkna får, försöker tänka på vad som helst utanför den lilla matsalen. Skriker låttexter i sin hjärna. Ordföranden börjar med att presentera sig, vice gör också det, och sedan är det Mels tur och hon hoppas att hon hörs ända längst bak. Sedan börjar det på-riktigt. Ord sägs och Mel är inte riktigt där, timar in perfekt och försöker att prata lagom fort, lagom långsamt. Ignorerar rösten i huvudet som säger att hon inte kan, egentligen. Efter bara några minuter är det klart, och det bär av tillbaka till stolarna längst bak.

En snabb rush till busshållplatsen i mörka kvällen får kalla kårar att rinna över hennes rygg. Det går en läskig människa precis bakom henne, men han viker snart av in till en affär. Det är då oron släpper och hon börjar koncentrera sig på världen runt omkring henne. Bilar åker ut och in, några andra människor promenerar i grupp och några stycken utspridda, ensamma som går i samma raska takt som hon själv. Gatlyktorna släpper sitt ljus på marken och hon kan inte låta bli att känna sig speciell varje gång hon passerar en ljuscirkel, en spotlight, precis som hon gjorde när hon var sex år och försökte hålla jämna steg med sin storasyster på hundpromenad. En överväldigande lust att börja dansa och sjunga med i Alice Coopers ”Run down the devil” uppenbarar sig. Men hon gör det inte, sväljer undan, sväljer ner den och går rakt framåt, inga snurrar, inga hopp, inga skutt, inte ens ett skratt faller över hennes läppar. Tungan rör sig därinnanför, formar ord och meningar. Riktigt vettiga sådana och om hon bara fick prata med dig nu så skulle hon kunna ge alla efterlängtade kärleksförklaringar utan att tveka och hon skulle kunna lita på dig, säker på er kärlek, säker på livet men alldeles för snart så får promenaden ett slut, rumpan möter en kall bänk och spänner sig i en omedveten protest.

Dagens Citat?
”Midnight in the subway
She's on her way home
She tries hard not to run
But she feels she's not alone
Echoes of footsteps follow close behind
But
She dare not turn around
Turn around
(turn around)” - Subway Song, The Cure

Yours
      Truly
  Mel