Melflickan

Måndag 31/8 2009

Igår var det dags för första valpkursen med Mannfred. Det gick sådär. Jag menar, han är valp, vad kan man förvänta sig egentligen? Det blir nog bättre med tiden. Han totalignorerade mig gång på gång, tyckte att skogen var enormt mycket trevligare än godis, trots att han brukar vara helt såld på mat, och pep sig nästan hes i halsen.

Det hela började med att vi kom dit, som det mesta ofta gör, och vi stod utanför klubbstugan en stund. Det var.. Trevligt. Mannfred gömde sig bakom mig och skrek i högan sky när de andra valparna kom i närheten. Han är ytterst feg, vår lilla valp, förstår ni. Sedan gick vi in och fick skriva på lite papper, fick tiderna när träningarna ska vara och allmän information. Någonstans i mitten blir Mannfred tillräckligt varm i kläderna för att göra en djupdykning i handväskan som tillhör människan som sitter bredvid. Skrattande drar hon upp honom och beundrar hans söthet. Snart är han iväg och nosar lite försiktigt på de andra valparna. Kopplet snor självklart in sig i bords- och stolsben, men det trasslade loss sig också. Efter det blev det tråkigt, och pipet satte in. Som tur var skulle vi just gå ut, så tråkigheten hann inte ta över oss.

Väl ute får vi en stund till att rasta och bekanta oss med varandra, och en liten flicka på 7-8 år får hålla i sin morfars hund, som vill leka med Mannfred. Men Mannfred vill inte leka med den hunden, så han snor runt, runt, runt mina ben och skriker högt med svansen mellan benen medan flickan skrattande springer efter med den andra hunden. Vad gör man åt det, egentligen? Jag tog tag i hennes koppel, och höll i hunden samtidigt som tränaren förkunnade att det var dags att börja.
Vi fick ställa upp oss på en rad med hundarna på vänster sida. Helst sittande, men det var okej om de stod upp också, så länge de var på vänster sida. Sedan skulle vi gå en bit framåt, vända oss om och stanna för att sedan gå tillbaka. Mycket roande, de två första gångerna. Den tredje gången ville inte Mannfred vara med alls, för han hittade ett ställe i gräset som luktade otroligt gått. När jag lockade och pockade med godis, snäll röst och bestämd röst så glodde han på mig, självklart på taxars vis. Till slut kom han med, och vi hamnade i ledet igen. Efter det fick vi gå en och en, och tror ni inte att de andra hundarna sköter sig nästan exemplariskt? Självklart faller Mannfred för ännu en intressant fläck och jag finns inte i hans värld. Vad gör man? Jag försökte med allt jag någonsin lärt mig för att få en hunds intresse, men en tax är ju verkligen en ras för sig och ingenting fungerade. När han var klar så tyckte han att det kunde vara okej att följa med mig, kanske mest för att jag ville strypa honom, men ändå.

Sedan fick vi ställa oss i en ring, en ganska stor ring med ordentligt avstånd mellan oss. Och så skulle det promeneras slalom mellan de andra. Det gick faktiskt helt okej, fram till dess att vi var mellan den tredje och näst sista hunden. Då visade sig taxen i honom igen. Han la sig platt på magen och bara blängde. ”Tror du verkligen att jag tänker göra det här? E’ru dum eller?” såg han ut att tänka. Efter ännu lite mer lock och pock så kom han.

Efter det så fick vi leka. Mannfred hittade en liten grå flicka som han fäste sig vid. Det är aldrig riktigt, riktigt roligt att leka kopplad om man är hund, men jag tyckte att de lyckades rätt bra ändå. Medan vi lekte så gott vi kunde, och försökte föra konversation sinns emellan, vilket var otroligt svårt med tanke på mannen med den lilla grå vovven var nyss pensionerad. Jag har liksom inte så mycket att prata om då, det är svårt att komma på saker, så travade tränaren runt och höll i kopplet medan vi skulle göra inkallning på hunden. Hähä. Vi kan ju alltid låtsas att det funkade, eller hur? Mannfred bestämde sig för att skogen var MYCKET trevligare att titta på än mig, vilket gjorde mig något mordisk. Tränaren förklarade snällt att när han tittar bort ”så där” så beror det på att han inte vill att jag ska bestämma över honom. Han vill bestämma själv, och leker ser inte – hör inte. Men jag finns, och till slut upptäckte han det.

Sedan var det dags att gå in igen, för våra små valpar var massamassa trötta. Stackars Mannfred hade till och med tungan utanför mun. Han var nog trött. Men det kunde ju jag få tro, om jag ville. Dock så skulle jag snart bli motbevisad, för så fort vi kom in så blev det så tråkigt, så tråkigt. Han pep, och pep, och pep, och pep… Ja, ni förstår. Och jag kunde inte få honom att sluta! Jag vet inte hur jag ska göra riktigt, för när man säger till, även på skarpen, så piper han bara högre…

Nåja, när vi hade suttit där och pratat ett tag så var det dags att ta farväl. Mannfred och jag gjorde det, och travade sedan ut i skogen. Det var faktiskt riktigt mysigt, fram tills det började knaka mitt ute i ingenstans. Mannfred blev livrädd och satt som limmad vid mitt ben, och jag blev lite orolig själv. Älg? Rådjur? Vad? Sedan såg jag att det var vanliga hederliga svampplockare, men det gjorde inte Mannfred. Och han blev inte lugnad av mina försök att få honom med mig. Så till slut höjde jag rösten och frågade om de inte kunde prata lite, för min lilla hund blev så rädd för dem. Så de sa hej-hej och frågade vad det var för liten sak jag hade som var så feg.

”En liten taxvalp på ungefär tre månader..” svarade jag, vilket fick en av kvinnorna att röra sig ut ur skogen och fram mot oss. En rad ”Ååååh!” och ”Naaaw!” och ”Gud så söt!” följdes av ett ”Men gud, kolla labbarna på ’en! Enorma!” och kvinnan gick ner på knä och överöste lille Mannfred med klappar, som han blev förtjust av. När det var överstökat så fortsatte vi in i stigen, och när det kändes som att vi gått tillräckligt länge och till och med hittat en kantarell så begav vi oss tillbaka. Fel väg blev det, men vi gick tillbaka och hittade rätt, och sedan var vi tillbaka vid klubben bara för att förstå att vi hade missat skjutsningen! Vi skulle nämligen ha fått skjuts av Maries pappa Roffe. Så vad annat än att sätta sig ned och vänta? Efter en sisådär tjugo minuter kom Maj farandes.

Nästa helg ska vi tillbaka för ännu en omgång. Vi hoppas på att allt kommer att gå bra.

Nu ska Mel nana. Naninani på er!

Dagens Citat?

”Varför är du här? Vem är du? Hon kunde höra det låga, dämpade skrattet. Hånfullt manligt skratt. Din sorgliga sjuka kossa.” – Blonde, Joyce Carol Oates, kap. Cherie 1956, sid. 655.

Yours

Truly

Mel